Oxkind, Nebbiolo och Öl

O och jag har lagat oxkind, med rotfruktsstomp och en riktigt bra reduktion på vinet och fonden som kinden sjudit i. Efter att ha tillbringat två dagar i vin och kryddor så sjuder vi kinden fyra timmar i samma vin och med lite hemmakokad oxfond. Det blir fruktansvärt bra och vad ska man dricka till det här kalaset då? Jo, jag öppnar en flaska Massolino Langhe Nebbiolo 2006 som fick följa med hem vid en beställning från Stefan Töpler för ett tag sedan. 

Vinet har en ljust rubinröd färg med uttalad granatkant. I glaset bjuder vinet till en början inte på så mycket, efter ett tag kommer det fram toner av aceton och lite smutsiga fat, hmm inget bra tecken... Men med vidare luftning släpper de värsta feltonerna och fram kommer härliga körsbär, tranbär, lite blå blommor och i bakgrunden en pust av ek. På paletten är syran som den ska, frisk och härlig, tanninerna har mjuknat lite men har fortfarande ett bra grepp. Kroppen är slank och trevlig som sig bör, längden kanske inte är något att prata om men helt okej. Det som stör mig och som gör att jag blir besviken är eken, det blir bittert och inte alls trevligt är ekbeska är det som sitter kvar i munnen.

Dagen efter var vinet mycket trevligare, mer mognadstoner hade kommit fram och eken var inte alls lika påtaglig. Gick ännu bättre denna dag till oxkinden, smörstekt svamp och rostad sparrispotatis. Bra lunch!

Borde druckits yngre?

Sen beställde vi öl, bra öl, jag gillar bra öl. Det är underskattat med bra öl!

Pannepot Old Fisherman's Ale från De Struise, härlig rund maltig kropp, bra med torkade frukter
och en viss örtighet i smaken, underbart öl som jag aldrig blir trött på.

Rökt version av Beer Geek Breakfast
Rökig, fet och med lite väl mycket humle för min del för att det ska bli snyggt.

Monks Elixir lagrad på rödvinsfat med Brettanomyces
Okej nu händer det konstiga saker, stall, häst, Époisses, blint hade jag sagt ladugård. Men efter en tid i glaset så kommer en snygg rödvinston fram uppbackad av rödfrukt, malt och kaffe. Syran är relativt hög och kolsyran ganska dämpad. Intressant och konstigt men jag gillar det. Gott!

Erik

Mondavi & Italien

Ni som känner mig och ni som läser bloggen då och då har kanske förstått att min kärlek till vin ligger i de Italienska vinerna, jag håller kanske Sangiovese som den högsta druvan och skulle inte klara mig utan en flaska bra Nebbiolo i veckan. Men sen säger jag aldrig nej till en bra Champagne, en god öl eller ett glas Mosel-Riesling.

Men den senaste tiden har det kommit upp ett och annat inlägg om dyra och inte alls lika eleganta viner från Kalifornien, vad hände där? Och då har jag bara bloggat om vissa axplock, tror jag druckit och provat närmare 40 viner från detta område sedan September.. Varför? Jo det ligger till såhär att jag har tävlat, det är inte första gången jag begår tävling men första gången själv, ensam och allena.. Det finns en liten modest tävling för oss studenter som kallas Robert Mondavi Diploma som arrangeras av den svenska importören Bibendum för andra året i rad. I onsdags var det dags, och jag kan säga direkt att det gick bra, efter en hel dags tävlande med semi-final och final så stod jag tillslut som vinnare. Då jag har lagt ner en två månaders läsande och provat mig genom 40 olika viner så känner jag att jag är värd att klappa mig själv på axeln och säga "bra gjort". Själva tävlingen var väl genomtänkt och riktigt rolig, även att jag var fruktansvärt nervös hela dagen och gick i mina egna tankar så måste jag säga att jag uppskattade hela arrangemanget. Stort tack går till Anna och John som jag har pluggat och provat med, och ett sjukt stort grattis till John som tar hem andraplatsen efter en fruktansvärt jämn final! Om ni är intresserade finns det en artikel här. Jag måste säga att jag har fallit för Kalifornien, kanske inte allt men definitivt mycket och Mondavis Cabernet Reserve kommer jag fortsätta dricka mycket av.

Glad student

Ikväll firades vinsten med Italiensk rakt igenom! Egengjord Porchetta fylld med basilika, rosmarin, vitlök lite svamp, salt och peppar till det morötter från landet, småpotatis och en sås på svamp och 12mån lufttorkad skinka. Och vad ska man dricka, jo en Rosso di Montalcino så klart!

Fonterenza Rosso di Montalcino 2008 kommer från systrarna Padovani i Poggio San Polino där de har 2,5 hektar vinodling i bruk. Färgen är lätt rubin med en granatfärgad kant. Från glaset kommer aromer av rödsyrliga körsbär, snygga gröna örter som påminner om ung Syrah, färska hallon och i bakgrunden ligger lite lite ekkryddor, men bara så det balanserar upp frukten, frukten som i bakgrunden är lite mörkare.

Skyhög syra som sig bör i bra ung Rosso di M, på paletten hittar jag inte ett mörkt bär eller spår av fat, här är det bara röda körsbär, tranbär och hallon som gäller, i avslutet får jag en liten mineralsälta. Det slankaste vin jag har druckit på länge, kroppen är elegant och vet precis vad den vill. Med lite tid i glaset kommer en fatton fram samt drag av mandlar och mer gröna örter, och bakom alla dessa lager av dofter hittar jag, som i alla bra Rosso och Brunello, färska röda äpplen! Lång, uttorkande eftersmak med mycket örter och körsbär, jag gillar inte ordet mineral men är det något det här vinet har, så är det det!  

Erik

Sine Qua Non - The Thrill of Stamp Collecting 2009

Här kommer Sine Qua Non del två, denna gång är det Manfreds Syrah från 2009 ,med en liten del Grenache och en ännu mindre del Viognier, som det handlar om.  

Copyright Quaffable

Det första som slår mig är hur expressiv doften är, med mycket lakrits, björnbärssylt, krut, peppar i alla dess färger, hallonlakrits, och massa gröna örter samt viol! 

På paletten har vinet en förvånansvärt hög syra, greppiga men fruktansvärt solmogna tanniner, kroppen är rund och koncentrerad men fortfarande fokuserad och slank, om ni förstår vad jag menar? Smaker av gröna örter, mandlar, massa mörka körsbär och alla andra mörka frukter du vill, eken kommer fram lite i glaset men är perfekt balanserad med den mogna frukten. En oerhört lång längd som avslutar portvinslikt. Blir bara bättre och bättre i glaset..

Det här är så snyggt, det finns så många lager som bara ligger där och väntar på att utforskas, först kommer frukten den tätaste mörka frukt som du kan hitta, vidare fyller faten på med toner av choklad och kaffe för att sedan försvinna ut i en örtighet som får Jamet att lyfta på hatten. I munnen är vinet så koncentrerat men samtidigt slankt och elegant och eftersmaken som sitter i för alltid gör det hela inte sämre. Tack Krankl.

Erik

Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru

Spontanbloggpost såhär på fredagskvällen- brukar alltid vara ett säkert tecken!

Just nu livet mest fyllt med plugg, eller ja bara plugg, inte för att jag ska klaga jag läser om vin, det som mitt liv till största del kretsar kring.. Men iallafall paus från pluggandet ikväll bjuder på Egly-Ouriet, lätt halstrad röding och beurre blanc!

Lätt gyllene med små stadiga bubblor, på näsan får jag aromer som gula äpplen (en anings bokna), gråpäron, en släng av grillade citroner, smörstekt brioche, och ett avslut som drar mot smultron och lite ostronskal.

På paletten är vinet fruktansvärt angenämt, rund kropp och balansen mellan syra och fruktsötma är klockren! På smaken återfinns de gula äpplena och gråpäronen, syran drar mot citronjuice och kumquat. Lång torr finish som sitter i länge.

Erik

Opus One & Dunn Vineyards

Opus One, detta legendariska vin från Kalifornien grundat 1979 av Robert Mondavi och Baron Philippe de Rothschild. Officiellt sett var 1980 den första årgången men Tim Mondavi och Lucien Sionneau gjorde ett vin redan år 1979, båda dessa årgångar lanserades sedan 1984. Dock tjuvstartade försäljningen av första årgången redan 1981 på den första Napa Valley-auktionen, där en låda dundrade in otroliga $24,000. Constellation och Baronese Philippine äger hälften var sedan Robert Mondavi Winery såldes till Constellation 2004. Vinmakare sedan dess är Michael Silacci och enligt säkra källor har han höjt kvaliteten sedan han kom in i bilden. Ca 300,000 flaskor tillverkas varje år och druvblenden består till största delen av Cabernet Sauvignon, men även en skvätt Petit Verdot, Merlot samt två fruktansvärt små andelar Cabernet Franc & Malbec. 

Opus One 2008 

På näsan dominerar björnbär, fatkryddor som kanel och vanilj, mörka körsbär, körsbärssaft, en liten örtighet som är trevlig och piggar upp den annars så mörka och täta frukten.  

Hög syra, många men finkorniga tanniner, rund och stor kropp, mycket fat på paletten; vanilj, nejlika, tjära och kanel. Även en viss rödfruktighet finns där i bakgrunden, tänk röda äppelskal och varma hallon. Lång eftersmak med, åter igen, mycket fat.

Faten är som sagt påtagliga men här är de snyggt integrerade och jobbar bra med frukten, men 17 månader på nya franska fat skulle må bra av lagring! (noshit)

Jag har haft turen att dricka Dunn två gånger den här veckan, en snabb provning av både 2005 och 2007 gjordes igår och ikväll satte vi i oss en flaska 2007. Dunn Vineyards grundades även det 1979, mannen bakom vinet heter Randy Dunn och är en av de (få) som gör Cabernet old-school-style i Napa. Han håller hus i Howell Mountain, men gör även ett enklare vin klassat som Napa Valley Cabernet. På senare år arbetar Randys son Michael sida vid sida med sin far i vineriet och vinerna kan ses lika mycket hans som sin fars. Vidare läsning finns att få här.

Dunn Vineyards - Howell Mountain 2007

Det första som slår ur glaset är ett stråk av gröna örter, sedan kommer frukten; björnbär, svarta vinbär, blandade skogsbär, lite skogsgolv, en touch av mint och välavvägda ekkryddor. Mycket lager av frukt, örter och fat radar upp sig!  

På paletten får jag hög syra, hög mängd tanniner- de är fortfarande lite ruffa men kommer bli så bra med ålder! Fokuserad och slank kropp med som tillsammans med tanninerna leder till en helt underbar struktur. Lång, lång eftersmak. Fruktansvärt gott nu och kommer inte bli sämre med lagring, kan tänka mig att dricka en till flaska om sådär 10 år. Dunn levererar varje gång, för att vara så rent och slankt är det underbart rustikt på något sätt. Jag vill säga att det påminner om Bordeaux men det vore lite som ett slag i ansiktet på Randy, det här är Napa Cab när det är som bäst! 

Erik

Sine Qua Non - The Rejuvenators 2004

Stunden hade kommit- äntligen var det dags att prova Manfred Krankls viner, ägare och vinmakare på Sine Qua Non, presentation är överflödig. Först ut var The Rejuvenators från 2004, en blend på Rousanne, Viognier och Chardonnay (ca 60/20/20).  

Copyright Quaffable

Uttalade fat-toner som smörpopcorn, rostat bröd, rostade nötter, autolyskaraktär som drar mot halm och bivax. En rökig mineralitet går också att hitta. Mycket frukt som kommer fram i glaset efter ett tag; gula äpplen, gula plommon, persikor och en snygg touch av vita blommor.

Hög syra för att vara ett vin i den här stilen, oerhört fet och rund kropp, en aning värmande alkohol som även bidrar med lite sötma. Längden är så lång den bara kan bli och avslutar i bivax, rostade nötter och en släng av apelsinblommor. 

Jag har svårt att beskriva vinet med ord, det finns så många lager av dofter och smaker att utforska och det känns ganska löjligt när jag läser genom mina anteckningar. Det här är ett vin som måste upplevas! Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om komplexitet och koncentration, men utan att bli för svulstigt och klumpigt, vinet är genomgående elegant från första sniff och hela vägen tills dess att eftersmaken lämnar munnen.

Erik

Champagne och annat

Victor har varit här en vecka och som sig bör hade han med sig dryck i utbyte mot sovplats. Vi börjar med lite blint.

En tydligt oxiderad näsa, mycket gula äppelskal, gula plommon, rostat bröd och en ton av oloroso, Champagne med stor kropp och mycket varm frukt. Gott!
Både jag och F gissar PN-dominerad Champagne från varmare år 2003/5.
Cuvée Impératrice Heidsieck & Co Monopole, svår att få tag på och ännu svårare att hitta information om.. kul och gott! 

Okej, nästa vin! Vinet har fått en omgång i karaff ca en timme men känner sig fortfarande knutet. Färgen är nästan svart och helt opak, på näsan är det mycket björnbär, svarta vinbär, och lakrits, faten är heller inte att leka med; det finns en hel del och de doftar dyra (franska och nya). I munnen är vinet otroligt koncentrerat och frukten känns så mogen som den bara kan bli, med återigen inslag av fat och massa mörk tät frukt. Avslutet är väldigt långt och smaken av lakrits och mörka bär sitter i hur länge du vill! 

Att det är ett vin av god kvalitet är vi alla rörande överens, men det är inget vin som faller någon av oss på läppen riktigt och visst det öppnar upp sig med tid i karaff och glas men ärligt talat vet jag inte om det är en fördel. Gissningarna går till modern Rioja, annat modernt spanskt och Cab från Napa... F och jag surrar lite om man borde dra lakritsen till Aussie Shiraz, och ja det borde vi ha gjort: Amon-Ra av Ben Glaetzer. Modernt, av hög kvalitet och dyrt. Det träffade inte väl i min gom kan jag säga... 

Erik