Martinborough: Cambridge Road Vineyard

Cambridge Road ligger granne med Hiro Kusudas vingårdar i centrala Martinborough, här huserar Lance Redgwell sedan 2007, han byggde ett eget vineri 2010. Hans lilla vingård på 2.2 hektar är planterad med Syrah och Pinot Noir från 1986, första året gjorde han endast Pinot noir och andra året började han med Syrah. Tidigare har han arbetat för Neudorf och Puriri Hills på Nya Zeeland samt Beaux Freres i Oregon, han har även varit en tid hos James Millton här i Gisborne där han upptäckte Biodynamiken. Efter rekommendationer av James så gjorde han en ettårig utbildning i Biodynamisk odling i Hawkes Bay, nu för tiden följer han inte biodynamiska principer lika slaviskt som han gjorde från början berättar han. Han arbetar dock fortfarande helt enligt ekologiska ekologiska principer och med mycket av det biodynamiska, såsom BD500 och biodynamisk kompost.

Ankor i vingården

I vingården springer det runt ett gäng ankor som kommer så fort Lance ropar på dem, han släpper in dem till sina kompisar hönsen som de delar boende bland rankorna med. Han har satt upp nät över två rader med Pinot Noir som inte producerade någon frukt, och där har fjäderfäna ett litet hus. Lance säger att det gör inget att de äter de få druvor som finns där och förhoppningsvis bidrar deras gödsel med ökad livsglädje för rankorna, och om några år kanske det blir ett Vin de Canard därifrån.

Lance visar hur man lättast lövplockar de lågtränade Syrah rankorna.

När Lance visar mig runt i vingården ser jag hur annorlunda hans rankor är tränade; Syrah'n väldigt lågt och Pinot Noir'en i någon slags head-trained-three-cane variant. Att Syrah'n är så nära marken och lövplockas så intensivt har att göra med det marginella klimatet här, det är precis att druvorna mognar varje år och ju närmare marken ju mer värme kan de plocka upp. Hans teori om Pinot Noir'en är väldigt intressant, han pratar om hur de har tre spön per arm i Bourgogne och han har gjort en egen variant av det här med tre armar och tre spön per arm. Sedan han ändrade till detta system för några år sedan säger han att han fått lägre vigör i rankorna och en jämnare mognad på druvorna. 

Pinot Noir

Förutom att göra fantastiska viner på ovan nämnda druvsorter gör han också en vit blend; Papillon Blanc, på Pinot Gris, Pinot Noir och Riesling. Han gör även en Rosé (Papillon) på Pinot Noir och Syrah, ett par olika försök på mousserande viner där han låter den vanliga jäsning gå klart på flaska och buteljerar med kronkapsyl, båda vita, rosa och orangea varianter finns/fanns av dessa viner. Då volymerna är ofantligt små och han testar nya saker varje årgång så görs vissa viner bara ett år. Ett vin som jag provade var hans Weeping Tiger som är en skalfermenterad Pinot Gris, detta var nog utan att överdriva ett av de bästa skaljästa viner av gröna druvor som jag testat. 2010 gjorde han även ett vin kallat Dovetail, en blend på Pinot Noir och Syrah som var fruktansvärt bra.
De röda vinerna får olika uppfostran år för år och från druva till druva, vissa år får både Syrah och Pinot Noir lite hela klasar i jäsningen och andra år inte, det beror helt på årgången och vad Lance känner att han vill göra det året. Detsamma gäller för användandet av ny ek, där Pinot'en ofta får mer.

Weeping Tiger Pinot Gris

Som ni hör har Lance många projekt på gång i sitt lilla vineri, han är även den enda i landet (vad jag vet) som använder sig av jäsning i "cementägg". Han har även börjat titta på olika inhemska trädslag som skulle kunna användas istället för ek till fat. Än så länge är detta ett projekt i sin linda men en dag tror han att hans viner skulle kunna hamna i ett sådant fat. Jag frågar honom var han utbildat sig och Lance svarar att han mer eller mindre är självlärd, förutom arbete på andra vinerier och utbildningen i biodynamisk odling har han läst och testat sig fram. Han tycker att det är viktigt att prova nya saker och inte vara främmande för nånting, om man slutar vara nyfiken och inte provar nya viner eller att våga göra annorlunda saker i vingård och vinkällare stagnerar man som vinmakare. Och där kan jag inte hålla med honom mer! 
Han frågar mig vad jag sysslar med i Gisborne och jag säger att jag pluggar och jobbar extra för Millton, jag berättar att jag förhoppningsvis ska göra en skaljäst Marsanne i år och kanske en Chardonnay. Då blir han genast eld och lågor och säger att han själv funderat på att plantera Marsanne i Martinborough och ber mig skicka data om hur druvorna utvecklas när jag kommer tillbaka. Tyvärr så har vädret (en cyklon bland annat) och ett gäng hungriga får tagit det mesta av vår Marsanne och det blir inget vin av det i år heller. Rankorna är bara tre år gamla och detta skulle varit första årgången, förhoppningsvis så kommer jag över ett parti druvor från en annan odlare men mer om detta en annan dag. Just nu är mitt fokus på att skörda min Chardonnay de kommande dagarna och börja jäsa den, här har jag fått mycket bra feedback av Lance och vi har bollat idéer fram och tillbaka, med hans och min klassföreståndares hjälp kan det nog bli vin av de druvorna också.

Detta var ett av mina mest inspirerande möte med en vinmakare någonsin och hade in Lance varit tvungen att åka med en damejeanne fylld med Pinot till en restaurang i Wellington, hade jag nog stannat hela dagen. Innan jag åker frågar han om jag ska med till Wellington, men jag har ett besök hos Schubert samma dag och kan tackar tyvärr nej, besöket hos Schubert får ni läsa om längre fram.


/Love
Erik
Gisborne, NZ

Martinborough; Kusda Wines

En av de mest omtalade vinregionerna på Nya Zeeland den senaste tiden (tänk 10 år) har varit Martinborough. Och nej det är inte Marlborough med sin Sauvignon Blanc-hets på den norra spetsen av den södra ön som jag pratar om utan en underregion till Wairarapa som ligger på den södra spetsen av den norra ön.
Wairarapa, en av de mindre regionerna på Nya Zeeland, innefattar även regionerna Gladstone och Masterton, meda 950 hektar planterade med vinrankor vilket brukar ge endast 2% av Nya Zeelands totala produktion per år. En förvånande stor del av vinerna hamnar ändå på systembolagets hyllor.

I januari besökte jag ett par producenter i området för att på djupet mer se vad det handlar om. Lite research visar att Pinot Noir är kung tätt följt av Sauvignon Blanc, det odlas även en del Syrah, Riesling, Chardonnay och Pinot Gris i regionen. I Martinborough är det dock Pinot Noir som regerar och det är denna druva som byggt regionens rykte i världen.

Mitt första besök var hos den smått legendariska Hiroyuki "Hiro" Kusuda, i hans lilla (1,2 hektar) vingård planterad med Syrah. Hiro är en väldigt upptagen man men tog gärna emot mig om jag inte hade något emot att spendera förmiddagen i hans vingård medan han tunnade lite skott och löv. Just då och där i vingården kunde jag se varför hans viner fått den uppståndelse de har, efter två timmar pratande och tunnande så hade vi arbetat genom oss en rad på 50-60 meter, saker här tar tid! Hans noggrannhet i vingården är det galnaste jag sett, till och med Roman Niewodniscanski på Van Volxem i Wiltingen hade varit imponerad! Denna noggrannhet i vingården och senare vid skörd och i vineriet ger dessa viner en imponerande kraft och elegans även vid sämre årgångar.

Hiro's 1,2 hektar stora vingård planerad med Syrah

Jancis Robinson har skrivit en utförlig artikel om Hiro och hans liv och viner från, men här kommer en kortare version:

Från Japan och advokat i grunden, senare diplomat i Sydney tills han 1996 bestämde sig för att göra vin, intresset för vin hade funnits där sedan han reste runt i Europa i slutet av 80-talet. Efter studier vid Geisenheim i Tyskland flyttade han till Nya Zeeland för att arbeta som assisterande vinmakare för sin vän från skoltiden, Kai Schubert (Schubert Wines), i Martinborough. 2002 gjorde han sitt första vin på köpta druvor från en vingård i Martinborugh, 2004 gjorde han vin med druvor från Kai Schuberts vingårdar och än idag gör han sitt vin hos Schubert. 2006 köpte han sin första egna vingård; de tidigare nämnda 1,2 hektaren med Syrah och han hyr även, sedan ett par år tillbaka, en liten vingård planterad med Pinot Noir. Andra viner som producerats genom åren är Riesling, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc-Cabernet Sauvignon-blend, Cab S-Merlot-blend och ett vin på okänd druvsort från 2002.

Hiro är en mycket sysselsatt man,
här pratar han med de som sköter om hans Pinot Noir-odlingar.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord, allt från hans resor i Sverige på 80-talet till tiden i Sydney som diplomat och hans relation med Kai Schubert och de andra vinmakarna i Martinborough. När klockan slår lunch måste jag ge mig av för ett besök hos Escarpment men Hiro säger att jag är välkommen till hans hus efteråt för att plocka upp ett par flaskor vin och prata lite mer. 

Kusuda Pinot Noir 2012
Fantastiskt jävla bra Pinot från öarna! Stilmässigt närmare europa än nya världen.

Dag 1 i Martinborough var väldigt inspirerande och innehållsrik, besök hos Escarpment, Cambridge Road och Schubert kan läsas om här inom en snar framtid!

/Love

Erik

Gisborne, NZ

Sine Qua Non - The Thrill of Stamp Collecting 2009

Här kommer Sine Qua Non del två, denna gång är det Manfreds Syrah från 2009 ,med en liten del Grenache och en ännu mindre del Viognier, som det handlar om.  

Copyright Quaffable

Det första som slår mig är hur expressiv doften är, med mycket lakrits, björnbärssylt, krut, peppar i alla dess färger, hallonlakrits, och massa gröna örter samt viol! 

På paletten har vinet en förvånansvärt hög syra, greppiga men fruktansvärt solmogna tanniner, kroppen är rund och koncentrerad men fortfarande fokuserad och slank, om ni förstår vad jag menar? Smaker av gröna örter, mandlar, massa mörka körsbär och alla andra mörka frukter du vill, eken kommer fram lite i glaset men är perfekt balanserad med den mogna frukten. En oerhört lång längd som avslutar portvinslikt. Blir bara bättre och bättre i glaset..

Det här är så snyggt, det finns så många lager som bara ligger där och väntar på att utforskas, först kommer frukten den tätaste mörka frukt som du kan hitta, vidare fyller faten på med toner av choklad och kaffe för att sedan försvinna ut i en örtighet som får Jamet att lyfta på hatten. I munnen är vinet så koncentrerat men samtidigt slankt och elegant och eftersmaken som sitter i för alltid gör det hela inte sämre. Tack Krankl.

Erik

Blandad dryck

PM-dominerat och lättdrucket

Dönnhoff vet va de sysslar med!
Hur ska man hålla fingrarna borta från kvarvarande flaskor?

Någon som har koll på om det är botrytis i Terra Montosa?
Tycker den får mer och mer sådan karaktär varje gång gång jag dricker den. 

Fick den blint av Finnen, att det var Syrah fanns inte på kartan.
Gissade Bdx-blend från svalare Napa-AVA

Lagom surt och gott, med snygg ek

En klassiker som alltid levererar!

Välgjort som tusan men inte riktigt upp i min gränd; för mycket humle...

Klassisk cider fermenterad med nypon (0,4%) 

Riktigt smutsig Orujo från La Rioja Alta (tillverkad i Galicien)

Erik

Côte-Rôtie & Hermitage

F är lika löjligt förtjust i Syrah som jag är i Sangiovese så efter min paradprovning var det nu hans tur att visa vad Syrah går för.

Nedan kommer några korta rader.  

J.L. Chave Hermitage 1996

1996 Ferraton Hermitage Les Miaux

kakao, ekkryddor, intorkad frukt, nypon,

ointegrerd hög syra, små obefintliga tanniner, beskt och trött, lite torkad frukt kvar, ingen kropp, inget att bli upphetsad över...

1999 Michel Ogier Côte Rôtie

stall, lite yoghurt, mörk frukt, fatkryddor, lite röda äpplen, får calva-vibbar,

ointegrerad hög syra, för mycket ek på paletten, kanel, fikonmarmelad, kakao, fina tanniner men hade velat ha lite mer, bitter och även denna trist…

Blindvin #1, J.L. Chave hermitage 1987

Marsanne-dominerat,

valnötshonung, torkade aprikoser, jästfällning, björnlim,

medium syra, mycket ek, fläskigt och stort, baconfett, hög alkhol, lite bananer och mineral Inte upp i min gränd men bra kvalitet! Jag gissar: Grenache Blanc C9dP

1985 Bernard Burgaud Côte Rôtie

nu händer det saker! Frystorkade hallon, fat, kriek, lite smuts, nypon, örtig,

hög syra, hallon, sötfruktig, gott, björnbär, peppar, lagom stor kropp, sjukt snygga tanniner, muskot, grusiga jordgubbar, gott så det slår! Dör lite fort i glaset men annars fruktansvärt trevligt.

1978 E.Guigal Hermitage

massa torkad frukt, fat och smuts,

snygga tanniner, bra struktur, borde kanske druckits för 10 år sedan, torkade rosor, mörka körsbär, hallonlakrits och viol. Blir bara bättre och bättre i glaset, öppnar upp sig helt efter en timme och visar massor med hallon, viol och lakrits, så bra!  Kvällens näst bästa vin i min bok.    

Blindvin #2 Ch.Montus 1988 Cuvée Prestige

Salubrin, nypon, kriek, mint, mörk frukt,

Hög syra, lite bitter, lite hårda tanniner, dammigt avslutet är mest pepparkaka

Jag gissar: västra Bdx sent 70-tal

1981 E.Guigal Côte Rôtie La Mouline

bacon, blommor, vitpeppar, flintasten, fatkryddor, volatilt,    

integrerad hög syra, snygga tanniner, Gott och fruktansvärt elegant, men borde druckits för ett tag sedan- här gick dock åsikterna isär, jag var en av skeptikerna.

1996 Jean-Louis Chave Hermitage

viol, salami, tryffel, asfalt, örtpastill, hallon, lite sultanrussin, en volatil ton, påminner om nebba, mint,  

hög total integrerad  syra, tanninerna är de bästa som jag skådat på år och dagar, finkorniga och hög kvantitet, kvällens bästa, kanske till och med ett av mina bästa viner alla kategorier!

Kvällens bästa var onekligen Chave 1996 och med lite tid i glaset blev Guigal's Hermitage 1978 kvällens runner up. Hermitage lever upp och vinner (ganska enkelt) matchen mot Côte-Rôtie. Jag var relativt skeptiskt mot vinerna över lag och var en aning besviken fram till sista vinet. Här gick dock åsikterna isär väldigt mycket och en del hätska debatter utbröt om vinernas kvalitet och när de är/var lämpliga att dricka. Men sammanfattningsvis en bra kväll och absolut ett av mina bästa viner någonsin.

Erik