Martinborough: Cambridge Road Vineyard

Cambridge Road ligger granne med Hiro Kusudas vingårdar i centrala Martinborough, här huserar Lance Redgwell sedan 2007, han byggde ett eget vineri 2010. Hans lilla vingård på 2.2 hektar är planterad med Syrah och Pinot Noir från 1986, första året gjorde han endast Pinot noir och andra året började han med Syrah. Tidigare har han arbetat för Neudorf och Puriri Hills på Nya Zeeland samt Beaux Freres i Oregon, han har även varit en tid hos James Millton här i Gisborne där han upptäckte Biodynamiken. Efter rekommendationer av James så gjorde han en ettårig utbildning i Biodynamisk odling i Hawkes Bay, nu för tiden följer han inte biodynamiska principer lika slaviskt som han gjorde från början berättar han. Han arbetar dock fortfarande helt enligt ekologiska ekologiska principer och med mycket av det biodynamiska, såsom BD500 och biodynamisk kompost.

Ankor i vingården

I vingården springer det runt ett gäng ankor som kommer så fort Lance ropar på dem, han släpper in dem till sina kompisar hönsen som de delar boende bland rankorna med. Han har satt upp nät över två rader med Pinot Noir som inte producerade någon frukt, och där har fjäderfäna ett litet hus. Lance säger att det gör inget att de äter de få druvor som finns där och förhoppningsvis bidrar deras gödsel med ökad livsglädje för rankorna, och om några år kanske det blir ett Vin de Canard därifrån.

Lance visar hur man lättast lövplockar de lågtränade Syrah rankorna.

När Lance visar mig runt i vingården ser jag hur annorlunda hans rankor är tränade; Syrah'n väldigt lågt och Pinot Noir'en i någon slags head-trained-three-cane variant. Att Syrah'n är så nära marken och lövplockas så intensivt har att göra med det marginella klimatet här, det är precis att druvorna mognar varje år och ju närmare marken ju mer värme kan de plocka upp. Hans teori om Pinot Noir'en är väldigt intressant, han pratar om hur de har tre spön per arm i Bourgogne och han har gjort en egen variant av det här med tre armar och tre spön per arm. Sedan han ändrade till detta system för några år sedan säger han att han fått lägre vigör i rankorna och en jämnare mognad på druvorna. 

Pinot Noir

Förutom att göra fantastiska viner på ovan nämnda druvsorter gör han också en vit blend; Papillon Blanc, på Pinot Gris, Pinot Noir och Riesling. Han gör även en Rosé (Papillon) på Pinot Noir och Syrah, ett par olika försök på mousserande viner där han låter den vanliga jäsning gå klart på flaska och buteljerar med kronkapsyl, båda vita, rosa och orangea varianter finns/fanns av dessa viner. Då volymerna är ofantligt små och han testar nya saker varje årgång så görs vissa viner bara ett år. Ett vin som jag provade var hans Weeping Tiger som är en skalfermenterad Pinot Gris, detta var nog utan att överdriva ett av de bästa skaljästa viner av gröna druvor som jag testat. 2010 gjorde han även ett vin kallat Dovetail, en blend på Pinot Noir och Syrah som var fruktansvärt bra.
De röda vinerna får olika uppfostran år för år och från druva till druva, vissa år får både Syrah och Pinot Noir lite hela klasar i jäsningen och andra år inte, det beror helt på årgången och vad Lance känner att han vill göra det året. Detsamma gäller för användandet av ny ek, där Pinot'en ofta får mer.

Weeping Tiger Pinot Gris

Som ni hör har Lance många projekt på gång i sitt lilla vineri, han är även den enda i landet (vad jag vet) som använder sig av jäsning i "cementägg". Han har även börjat titta på olika inhemska trädslag som skulle kunna användas istället för ek till fat. Än så länge är detta ett projekt i sin linda men en dag tror han att hans viner skulle kunna hamna i ett sådant fat. Jag frågar honom var han utbildat sig och Lance svarar att han mer eller mindre är självlärd, förutom arbete på andra vinerier och utbildningen i biodynamisk odling har han läst och testat sig fram. Han tycker att det är viktigt att prova nya saker och inte vara främmande för nånting, om man slutar vara nyfiken och inte provar nya viner eller att våga göra annorlunda saker i vingård och vinkällare stagnerar man som vinmakare. Och där kan jag inte hålla med honom mer! 
Han frågar mig vad jag sysslar med i Gisborne och jag säger att jag pluggar och jobbar extra för Millton, jag berättar att jag förhoppningsvis ska göra en skaljäst Marsanne i år och kanske en Chardonnay. Då blir han genast eld och lågor och säger att han själv funderat på att plantera Marsanne i Martinborough och ber mig skicka data om hur druvorna utvecklas när jag kommer tillbaka. Tyvärr så har vädret (en cyklon bland annat) och ett gäng hungriga får tagit det mesta av vår Marsanne och det blir inget vin av det i år heller. Rankorna är bara tre år gamla och detta skulle varit första årgången, förhoppningsvis så kommer jag över ett parti druvor från en annan odlare men mer om detta en annan dag. Just nu är mitt fokus på att skörda min Chardonnay de kommande dagarna och börja jäsa den, här har jag fått mycket bra feedback av Lance och vi har bollat idéer fram och tillbaka, med hans och min klassföreståndares hjälp kan det nog bli vin av de druvorna också.

Detta var ett av mina mest inspirerande möte med en vinmakare någonsin och hade in Lance varit tvungen att åka med en damejeanne fylld med Pinot till en restaurang i Wellington, hade jag nog stannat hela dagen. Innan jag åker frågar han om jag ska med till Wellington, men jag har ett besök hos Schubert samma dag och kan tackar tyvärr nej, besöket hos Schubert får ni läsa om längre fram.


/Love
Erik
Gisborne, NZ

Lunch i Rom, Mars 2014

Fem dagar i Rom med syster, en av mina bästa städer!

Lunch på Da Armando al Pantheon, för er som inte varit där så rekommenderas det starkt! Ligger bara ett stenkast från Pantheon och serverar, tillskillnad från de andra restaurangerna däromkring, fantastiskt bra lunch!  

Italiens bästa vita från fastlandet?

Suddig "Cacio e pepe", enklaste bästa pastan någonsin

Tagliatelle con fegato e cuore di pollo
(pasta med kycklinginnälvor)

Lunch på 1-stjärniga Pipero al Rex, ganska oskön personal som efter lite konverserande på min halvdåliga italienska slappnade av och hällde rikligt med vin och Amaro. Bertas Amaro är överraskande bra förresten!
Jag måste ändå ge dem att de har de bästa pastarätterna jag någonsin ätit! (Observera att de två bilderna nedan var två "fullsize" portioner i en 7-rätters lunchmeny)

Pasta kokad i musselbuljong med emulsion på musslor, ostron och persilja,
toppat med flygfiskrom.

Carbonara! 

Rimligt modern och slank Barolo från Damilano

Tiramisu

Sköna luncher i Rom, Armando al Pantheon skulle jag äta på varje dag om jag hade möjlighet till och priserna var mycket överkomliga! Pipiero al Rex, var lite svängigt; vissa rätter som var bland det bästa jag ätit och några som till och med för mig var svåra att få i sig (ägg&potatissoppa), syster mådde riktigt dåligt av den rätten...

Kan även rekommendera Pizzarium nära Cipro-tunnelbaneuppgången, bästa Pizza al Taglio jag ätit med en massa olika toppings som varierar hela dagen, när en sort är slut kommer en annan fram!


Erik

Mondavi dag 4

Mer Fumé Blanc!

Robert Mondavi Fumé Blanc Reserve 2005
Robert Mondavi Fumé Blanc Reserve 2006
Robert Mondavi Fumé Blanc Reserve 2007
Robert Mondavi Fumé Blanc Reserve 2011

Underbara viner rakt igenom, dock var första flaskan av 2007 ganska illa oxiderad och hade lite feltoner men flaska nummer två var förmodligen den bästa i hela flighten. Genomgående snygg mineralitet, mycket mogen citrus, vita persikor, en del autolys och viss ek. Syran och strukturen är helt klockren, eftersmaken sitter i riktigt länge. De här vinerna växer verkligen på mig men de behöver ett par år på rygg för att komma till sin rätt.

Kvällen avslutades med middag och en skön flight med 4 årgångar CSR; 2009, 1999, 1989, 1979 samt som avslutande flaska; To Kalon Vineyard CSR 1998 från magnum. 

Riktigt bra viner alla av dem, 2009 med massa potential, 1999 som den mest komplexa, 1989 som den mest klassiska med en skvätt brett i sig och 1979 som den äldsta men med sjukt mycket liv i sig och mer rödfruktig än de andra tre vilket passade mig perfekt. To Kalon Vineyard CSR 1998 var nog kvalitetsmässigt vassast av dem alla, kanske inte helt i min stil då det är ett riktigt stort och maffigt vin men fortfarande riktigt bra. 

Erik

Italiens alla hörn

Här kommer några korta och ett par längre anteckningar från en av de senaste provningarna. Patrik från Quaffable och jag höll den tillsammans med viner han samlat på sig. 

Azienda Bricco Rocche (Ceretto) Barolo Brunate 1998

Granatfärgat med tegelkant, på näsan får jag ceder, torkade tranbär, mörka körsbär, bra cigarr, mörk choklad och kakao, frukten börjar bli ordentligt intorkad.

Hög syra, många finkorniga tanniner, slank men fokuserad kropp med mycket mörk choklad, kakao och mörka körsbär, tyvärr börjar frukten torka ut helt. Finns en del svart te och lite rödare toner i avslutet, lång eftersmak av ”chokladkalender-choklad”. Jag får även ganska mycket volatila syror som är trevliga. Riktigt bra men i min bok borde det ha druckits för ca 2 år sedan.

Upp på bordet kommer två viner från Enzo Pontoni (Miani) denna legend från Friulien, ca 8000 flaskor gör han varje år från sina 16 hektar vingård. Filip är namnet på ägaren av vingården som han tar sina druvor från till dessa två viner. 

Miani Tocai Friulano Filip 2007

Halm, mogna persikor, mycket autolys, jasmin, gråpäron, nymald mandel, apelsinblom,

Hög syra och sjukt välintegrerad, fet kropp, fin vinägerton på paletten, sjukt välintegrerad ek, lång, lång eftersmak! Fruktansvärt bra och blir bara bättre och bättre i glaset! 

Miani Friuli Merlot Filip 2006

På näsan får jag toner av björnbär, söta ekkryddor, choklad, kompakt mörk frukt,

Hög syra, hög kvantitet av kvalitativa tanniner- fruktansvärt uttorkande, slankt men fortfarande så fruktansvärt koncentrerat, mörka plommon. Det här måste vara det värsta barnarovet någonsin...

Tenuta San Guido Sassicaia 2007

Det första som slår mig är ek och vanilj! Men efter lite luft öppnar det upp sig och det kommer fram gröna örter, en liten smutsig ton som är trevlig, annars ett ganska ”gjort” vin. Öppnar upp sig lite i glaset och det kommer fram lite mer frukt bakom eken. Hög syra, inställsamma tanniner, mycket ek i smaken, men allt som allt ett bra vin! Blir bättre med tid i glaset, men behöver tid för att integrera ek och frukt.  

Marco De Bartoli Vecchio Samperi Ventennale NV

Klassisk rancio-näsa; rostade mandlar, toffee, äppelskal, pomerans, osv osv, knäck, kola, allt och vad du vill! På paletten hög syra, halv-torr, sjukt elegant och intensiv, eftersmaken sitter i för evigt, kanske till jag dör? 

Donnafugata Passito di Pantelleria Ben Ryé 2008

Ohyggligt parfymerat, klassiskt muscat-näsa, persikohalvor, sött, sött, sött! Gott men jobbigt att få i sig, kan inte avsluta de 8cl som hälls i mitt glas. Inte upp i min gränd men än dock ett bra vin! 

Jag är svag för mogen Barolo det är jag, fyfan vad Miani är bra och Sassicaia levererar verkligen, men De Bartoli stal showen med sin underbart komplexa Marsala, så bra som ett starkvin kan bli! Mer om legenden Enzo Pontoni (Miani) kan den intresserade läsa om här. 

Erik