Martinborough; Kusda Wines

En av de mest omtalade vinregionerna på Nya Zeeland den senaste tiden (tänk 10 år) har varit Martinborough. Och nej det är inte Marlborough med sin Sauvignon Blanc-hets på den norra spetsen av den södra ön som jag pratar om utan en underregion till Wairarapa som ligger på den södra spetsen av den norra ön.
Wairarapa, en av de mindre regionerna på Nya Zeeland, innefattar även regionerna Gladstone och Masterton, meda 950 hektar planterade med vinrankor vilket brukar ge endast 2% av Nya Zeelands totala produktion per år. En förvånande stor del av vinerna hamnar ändå på systembolagets hyllor.

I januari besökte jag ett par producenter i området för att på djupet mer se vad det handlar om. Lite research visar att Pinot Noir är kung tätt följt av Sauvignon Blanc, det odlas även en del Syrah, Riesling, Chardonnay och Pinot Gris i regionen. I Martinborough är det dock Pinot Noir som regerar och det är denna druva som byggt regionens rykte i världen.

Mitt första besök var hos den smått legendariska Hiroyuki "Hiro" Kusuda, i hans lilla (1,2 hektar) vingård planterad med Syrah. Hiro är en väldigt upptagen man men tog gärna emot mig om jag inte hade något emot att spendera förmiddagen i hans vingård medan han tunnade lite skott och löv. Just då och där i vingården kunde jag se varför hans viner fått den uppståndelse de har, efter två timmar pratande och tunnande så hade vi arbetat genom oss en rad på 50-60 meter, saker här tar tid! Hans noggrannhet i vingården är det galnaste jag sett, till och med Roman Niewodniscanski på Van Volxem i Wiltingen hade varit imponerad! Denna noggrannhet i vingården och senare vid skörd och i vineriet ger dessa viner en imponerande kraft och elegans även vid sämre årgångar.

Hiro's 1,2 hektar stora vingård planerad med Syrah

Jancis Robinson har skrivit en utförlig artikel om Hiro och hans liv och viner från, men här kommer en kortare version:

Från Japan och advokat i grunden, senare diplomat i Sydney tills han 1996 bestämde sig för att göra vin, intresset för vin hade funnits där sedan han reste runt i Europa i slutet av 80-talet. Efter studier vid Geisenheim i Tyskland flyttade han till Nya Zeeland för att arbeta som assisterande vinmakare för sin vän från skoltiden, Kai Schubert (Schubert Wines), i Martinborough. 2002 gjorde han sitt första vin på köpta druvor från en vingård i Martinborugh, 2004 gjorde han vin med druvor från Kai Schuberts vingårdar och än idag gör han sitt vin hos Schubert. 2006 köpte han sin första egna vingård; de tidigare nämnda 1,2 hektaren med Syrah och han hyr även, sedan ett par år tillbaka, en liten vingård planterad med Pinot Noir. Andra viner som producerats genom åren är Riesling, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc-Cabernet Sauvignon-blend, Cab S-Merlot-blend och ett vin på okänd druvsort från 2002.

Hiro är en mycket sysselsatt man,
här pratar han med de som sköter om hans Pinot Noir-odlingar.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord, allt från hans resor i Sverige på 80-talet till tiden i Sydney som diplomat och hans relation med Kai Schubert och de andra vinmakarna i Martinborough. När klockan slår lunch måste jag ge mig av för ett besök hos Escarpment men Hiro säger att jag är välkommen till hans hus efteråt för att plocka upp ett par flaskor vin och prata lite mer. 

Kusuda Pinot Noir 2012
Fantastiskt jävla bra Pinot från öarna! Stilmässigt närmare europa än nya världen.

Dag 1 i Martinborough var väldigt inspirerande och innehållsrik, besök hos Escarpment, Cambridge Road och Schubert kan läsas om här inom en snar framtid!

/Love

Erik

Gisborne, NZ

Olivier Cousin - La Groulle 2012 (A.O.C?)

Olivier Cousin, vinmakaren som de senast två åren skapat mycket rabalder i vin-världen och som för cirka en månad sedan var i rättegång för sin AOC (Anjou Olivier Cousin)- märkning av sina Vin de France- viner. Bland annat... Läs hela storyn hos Wineterroirs här och här, och Jancis som såklart följt det från början (där finns även länkar till fler artiklar om ärendet). Anyways; Olivier riskerar 2 års fängelse och/eller 40,000 euro i böter för att ha bråkat med de franska myndigheterna. 

Nu till vinet! 

Köpt hos en caviste i Saumur häromdagen, 26€ för en magnumflaska. Druvan är Grolleau och årgången är 2012, inget tillsatt svavel och i övrigt väldigt naturlig vinmakning; häst i vingården och gamla fat i vinkällaren etc.. 

Dricks ur plastglas på F1-hotell utanför Tours och jag tvivlar på att de ger vinet rättvisa, men i alla fall... På näsan kommer det först bara brettanomyces men efter en tids luftning i plastglas och flaska kommer en charmig rödbärighet som följs upp med färska örter och peppar. Okomplicerat, gott, konstigt och förmodligen inget som någonsin skulle kvala in på Systembolaget eller, för den delen, tilltala den gemene vindrickaren. Hög syra, saftig struktur, charmig näsa och snälla tanniner gör att det här vinet åtminstone tilltalar mig! 

Erik

Eric Bordelet Sidre Brut Tendre 2012

Cider, jag gillar cider! Särskilt när den är från Bordelet! Cider och Poiré är lite mitt kall här i livet, och jag har haft några av mina bästa dryckesupplevelser när jag druckit det och då Bordelet framförallt, men även Dupont, Fremont och Baron tillhör favoriterna. 

Eric Bordelet till i södra Normandie i utkanterna av Domfrontais, där han biodynamiskt brukar 15ha med äppel- och päronträd, han har cirka 20 äppelsorter och 15 päronsorter.  Allt handskördas, även alla äpplen vilket inte är så vanligt, i korgar om en kubikmeter som sedan ställs i torra lokaler för frukten ska torka ett par veckor. Frukten krossas och pressas, efter det låter man fällningen lägga sig och man rackar över till nya kärl ständigt under jäsningsprocessen för att få en så klar must som möjligt. Efter viss filtrering förs den fortfarande jäsande musten över till flaska där den inom några veckor bildar bubblor. Detta är tillvägagångssättet för alla versioner av hans cider och poiré, skillnaden ligger i jordmån, ålder på träden och vilken restsötma de har när de buteljeras.  

Eric Bordelet Sidre Brut Tendre 2012 är hans halvtorra cider med en alkoholhalt på 4%. Till en början så är den ganska skitig men det ordnar upp sig efter ett tag i glaset, eller egentligen är den nog renare än den mesta cider på denna jord men jag är så bortskämd med att alla hans bättre produkter är sådär tok-über-rena á la champagne, men detta är hans enklare cider så han slipper undan. Åter till cidern; efter ett tag i glaset kommer den härliga koncentrerade frukten fram i doften likaså på paletten har den här drycken ett stort djup och bra koncentration. Syran är i god balans med sötman och eftersmaken är lagom lång med ett visst tanninbett i avslutet. Gott att bara trycka i sig i goda vänner lag, hurra för Bordelet, hurra för riktig cider!  

Erik