Oaxen Slip

Börjar min resa mot San Francisco med ett stopp på Oaxen Krog och Slip, ikväll är det den charmiga bistrodelen Slipen som jag besöker. Krogen får bli nästa gång... 

Rullar in vid nio tiden och sätter mig i baren, personalen är mycket trevlig och alert och undrar vad jag vill ha, så jag börjar lite enkelt med ett glas André Jacquart BdB NV och ett gäng fiskkroketter som serveras med romsås. Champagnen är underbart god som vanligt med kroketterna faller inte mig på läppen då de är lite torra och smaklösa.

Nästa vin får jag blint av H som bara kort hinner säga hej och att det är lite körigt ikväll, det är ju trots allt första kvällen som krogen officiellt har öppet. Okej, det här kan jag! Sjukt god Barolo med viss mognad och jag vet att de har Cappellano Pie Rupestris 2003 på vinpaket så jag slår till på det, helt rätt visar det sig. Efter lite guidning av personalen slår jag till på "Råbiff med syrad grädde, senapsmajonäs och surdegskrutonger" som sällskap för vinet, det visar sig vara en klockren kombination och både vin och mat går ner lite för fort. Men för att råda bot på det beställer jag ett glas Rosso di Montalcino från Stella Di Campalto, missade årgången men tror det var 2008. Efter lite sippande på det och småpratande med folket bakom baren bestämmer jag mig för att slå till på en varmrätt även jag är ganska mätt. Det blir "Griskinder med syrad gurka, oxmärg och puré på vitlök och potatis", en mycket god rätt som hade passat ännu bättre till vinet om inte det varit en riklig mängd rå lök på toppen. Nu kommer ytterligare ett litet smakprov in blint, vinet är lite dimmigt och orange i färgen, hmm, det här är svårare. Tydligt skalmacererat och aromatiskt men ursprunget är inget jag hittar, efter en stund avslöjar H att det är Weingut Loimer - Achtung Wein, 24h på skal och den druvan ger en väldigt aromatisk näsa och ett vin som är underbart lättdrucket. 

Nu är jag så mätt så jag inte vet vad jag heter... En kaffe hade suttit fint, en enkel och en 2'a Domfrontais får det bli, gott och ett bra avslut på en bra måltid. Dock är det inte riktigt över än, H kommer ut och säger att krogen snart är tom på folk och jag kan få ta en titt, han har även med sig en skvätt Belotti Bianco 2011 Semplicemente, druvan är Cortese, området Piemonte (Tassarolo) och endast 8000 flaskor gjorda. Och vilket jävla vin det är! Biodinamica, naturale, senza solforosa! Kan det bli bättre? Tusen tack för besöket Oaxen Slip men också tack till H som hade ett par minuter över för mig!

Erik

Pian dell'Orino - Rosso di Montalcino 2010 "Bassolino"

Pian dell'Orino har jag skrivit om ett par gånger innan och ett besök på gården har jag också hunnit med. Caroline och Jan jobbar biodynamiskt och så naturligt som det bara går, här kan man verkligen säga att vinet görs i vingården. Druvorna handskördas alltid, denna gång från vingården Pian Bassolino, 14 åriga stockar ca 350 meter över havet. Druvorna avstjälkas och får sedan jäsa i fat där temperaturen hålls runt 28°C. 3 veckors vidare maceration efter avslutad jäsning. En del av vinet läggs på 3000l fat och en del på 500l fat, vinet får mogna på dessa fat i 18 månader. Ingen tillsatt jäst används och bara en liten dos svavel tillsätts vid buteljering. 2010 är första årgång de skriver ut vingården på buteljerna 

Härligt rubinfärgat vin med låg till medelintensitet.

Till en början återhållen doft med hallon, sura körsbär och en pust av alkohol, efter ett tag öppnar vinet upp sig och bjuder på lite flinta-rök, en skvätt örter, snusklubba och annat gott. Fortfarande ungt och återhållet men i glaset växer den enorma fruktkoncentration fram som är (i mitt tycke) ett varumärke för Caroline och Jans viner. Efter ett tag i glaset kommer mer mognande toner fram, vi pratar bra tobak, en skvätt tjära och läder, men det ligger bara där snyggt i bakgrunden och backar upp frukten. 

Skyhög syra, tanninerna är små men fortfarande lite grova och ointegrerade, men som så många gånga förr; det är på paletten som vinet kommer fram och visar upp sin enorma koncentration tillsammans med den slanka, fokuserade kroppen. Hallonlakrits, en släng torkade örter, syrliga körsbär och mineraler dominerar i smaken, avslutet är långt och snyggt uttorkande. Gott och klockrent köp om man gillar ren, ungdomlig Sangiovesefrukt med en hel del kraft. 

Återigen är jag imponerad, dock sticker priserna i Sverige en del: 225sek i BS, men vilket vin och framförallt vilken potential, väntar nog med resterande flaskor ett tag. Men jag kommer definitivt dricka dem unga, det är den ungdomliga frukten och koncentrationen som det här vinet lever på.

Erik

Mondavi & Italien

Ni som känner mig och ni som läser bloggen då och då har kanske förstått att min kärlek till vin ligger i de Italienska vinerna, jag håller kanske Sangiovese som den högsta druvan och skulle inte klara mig utan en flaska bra Nebbiolo i veckan. Men sen säger jag aldrig nej till en bra Champagne, en god öl eller ett glas Mosel-Riesling.

Men den senaste tiden har det kommit upp ett och annat inlägg om dyra och inte alls lika eleganta viner från Kalifornien, vad hände där? Och då har jag bara bloggat om vissa axplock, tror jag druckit och provat närmare 40 viner från detta område sedan September.. Varför? Jo det ligger till såhär att jag har tävlat, det är inte första gången jag begår tävling men första gången själv, ensam och allena.. Det finns en liten modest tävling för oss studenter som kallas Robert Mondavi Diploma som arrangeras av den svenska importören Bibendum för andra året i rad. I onsdags var det dags, och jag kan säga direkt att det gick bra, efter en hel dags tävlande med semi-final och final så stod jag tillslut som vinnare. Då jag har lagt ner en två månaders läsande och provat mig genom 40 olika viner så känner jag att jag är värd att klappa mig själv på axeln och säga "bra gjort". Själva tävlingen var väl genomtänkt och riktigt rolig, även att jag var fruktansvärt nervös hela dagen och gick i mina egna tankar så måste jag säga att jag uppskattade hela arrangemanget. Stort tack går till Anna och John som jag har pluggat och provat med, och ett sjukt stort grattis till John som tar hem andraplatsen efter en fruktansvärt jämn final! Om ni är intresserade finns det en artikel här. Jag måste säga att jag har fallit för Kalifornien, kanske inte allt men definitivt mycket och Mondavis Cabernet Reserve kommer jag fortsätta dricka mycket av.

Glad student

Ikväll firades vinsten med Italiensk rakt igenom! Egengjord Porchetta fylld med basilika, rosmarin, vitlök lite svamp, salt och peppar till det morötter från landet, småpotatis och en sås på svamp och 12mån lufttorkad skinka. Och vad ska man dricka, jo en Rosso di Montalcino så klart!

Fonterenza Rosso di Montalcino 2008 kommer från systrarna Padovani i Poggio San Polino där de har 2,5 hektar vinodling i bruk. Färgen är lätt rubin med en granatfärgad kant. Från glaset kommer aromer av rödsyrliga körsbär, snygga gröna örter som påminner om ung Syrah, färska hallon och i bakgrunden ligger lite lite ekkryddor, men bara så det balanserar upp frukten, frukten som i bakgrunden är lite mörkare.

Skyhög syra som sig bör i bra ung Rosso di M, på paletten hittar jag inte ett mörkt bär eller spår av fat, här är det bara röda körsbär, tranbär och hallon som gäller, i avslutet får jag en liten mineralsälta. Det slankaste vin jag har druckit på länge, kroppen är elegant och vet precis vad den vill. Med lite tid i glaset kommer en fatton fram samt drag av mandlar och mer gröna örter, och bakom alla dessa lager av dofter hittar jag, som i alla bra Rosso och Brunello, färska röda äpplen! Lång, uttorkande eftersmak med mycket örter och körsbär, jag gillar inte ordet mineral men är det något det här vinet har, så är det det!  

Erik

Diego Molinari - Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Diego Molinari är en före detta pilot för Alitalia som 1977 la kaptenshatten på hyllan och köpte tillsammans med sin fru Nora en blygsam liten vingård i Montalcino - Cerbaiona. 

Diego som till en början inte hade någon kunskap om vinodling eller vinmakning besökte alla Montalcinos toppvingårdar i hopp om att lära sig ett och annat. Diegos största källa till inspiration kom att bli legendariska Biondi-Santi, och det föll sig naturligt att han skulle använda sig av sticklingar från Biondi-Santi att plantera Cerbaiona med. 

Traditionell vinmakning gäller, som med så många andra i Montalcino; handskördade druvor, gammal korgpress av trä, fermentering i cementtankar och lagring på stora slovenska Botti. Ingen tillsatt jäst, ingen justering av musten, ingen klarning och ingen filtrering. Diego avstjälkar 100% av druvorna till sina viner. 

Från sina 3 hektar får han ut cirka 6000 flaskor Brunello, 5000 flaskor Rosso samt 4500 flaskor Sant’Antimo (en DOC med samma gränser som Brunello men som tillåter andra druvor, i detta fall Merlot, Cab.S och Syrah blandat med 50% Sangiovese).

Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Jag dricker vinet för andra gången på två veckor, det är ännu bättre denna gång och nu har jag med mig anteckningsblock och penna, Pitti Gola e Cantina i Florens säljer ett generöst fyllt glas för 10€. Vinet är lagrat 15 månader på stora slovenska Botti och sen en tid på flaska innan det når marknaden.

I glaset får jag ett granatfärgat vin med ett utseende och en näsa som skriker bottilagrad Sangiovese. I doften hittar jag röda körsbär, en hink med mineraler, tobak, ett stänk balsamico, efter lite luft kommer blåbär och blå blommor fram. Här finns det mycket saker att leta efter! 

På paletten är syran hög och tanniner finns det gott om men de är små, runda och finkorniga. Det första som träffar tungan är en skopa körsbär, både mörka, röda och sura, sen fyller det bara på med mineraler, svart te (Yunnan) och tobak. I eftersmaken finns en ton av järn och lite mörkare bär. Avslutet är riktigt uttorkande (indian-tanniner), elegant och eftersmaken är fruktansvärt lång.

Mycket tillgänglig just nu men skulle klara flera år i källaren, bästa Rosso di Montalcino jag någonsin provat. Undrar om Poggi di Sotto 2006 kommer slå detta?

Erik

  

  

Il Poggione Rosso di Montalcino 2010

Il Poggione är en av de största producenterna i Montalcino (endast Col d’Orcia och Banfi är större) med sina 125ha vinrankor och 70ha olivolja. Än så länge har jag bara haft bra upplevelser gällande Il Poggione, men detta är första gången jag dricker deras Rosso di Montalcino.

Il Poggione Rosso di Montalcino 2010 är gjort på 100% Sangiovese från unga rankor, handskördade druvor, fermenteras i ståltank med ”submerged cap” under 12-15 dagar vid en temperatur runt 25° C. Efter avslutad jäsning mognar vinet i stora franska ekfat samt i barriquer i 12 månader, vinet vilar ett halvår på flaska innan det når marknaden. 
2010 var ett av de allra bästa åren någonsin när det gäller Brunello/Rosso enligt många producenter, inte lika fylliga viner som 2009 men elegantare så som jag har förstått det.  

  

Röda körsbär, blåblommigt, jasmin och rosor, otroligt floralt för att vara en Rosso di Montalcino i den här prisklassen. Bjuder på ett stänk mynta och såhär i början påminner vinet mer om Nebbiolo än Sangiovese. Efter en stund i glaset kommer det en överväldigande doft av ek och med den lite mineraler och mer rödfrukt, dock vädras ekdoften bort efter ett tag men godsakerna stannar. På paletten bjuder vinet på mer röda körsbär, ett uns mineral samt en liten ekton, de trevliga blommorna i doften hittar man inte lika tydligt här. Tanninerna är runda, syran hög och visst har vinet en del kropp ändå? Avslutar torrt och snyggt. Ett vin som är trevligare att dofta på än att dricka i nuläget, borde nog läggas undan ett år för att föra samman ek och frukt bättre. Det här vinet är rakt upp i min gränd och med ett pris på ca 10€  så är det inget annat än ett fynd.

Erik