mogen Brunello di Montalcino eller hur Poggi di Sotto tog hem matchen

Inspirerad av Barolistas projekt "In Search of Brunello di Montalcino's Soul" arrangerade jag en liten provning på samma tema eller kort och gott; mogen Brunello! Vinerna behöver nog ingen närmare presentation, men det blir klassiskt och bra årgångar med tre riktiga legender i slutet. 

Il Poggione Brunello di Montalcino Riserva 1988

I glaset får jag ett granatfärgat av medelintensitet på näsan kommer det först en ton av rostigt järn, lite blod, tjära som fortsätter med torkade röda bär, tobak, läder och en lätt mineralton. 

På paletten bjuder vinet på hög syra och små men bitska tanniner, det är stramt, elegant och lite knutet. Långt avslut men med mest tannin kvar i eftersmaken, knuten till en början men efter timmar i glaset öppnar den upp sig och blir fruktansvärt drick-trevlig. 

Biondi Santi Brunello di Montalcino, Il Greppo 1985

Granatfärgat med lätt intensitet, en lätt doft; mineral, apelsinskal, blod, torkade frukter, apelsinchoklad mycket jordgubbsfrukt i början, kommer fram en del otrevligt kakaopulver i bakgrunden som tar över. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, små tanniner men med bra grepp, medelstor kropp, det är mest tanniner kvar på paletten, borde druckits tidigare men håller ihop helt okej! 

Det här vinet serverade jag blint efter de två första, ingen prickar exakt men med lite samarbete är det några som är nära med gissningar på 96 och Barolo. 

Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato 1996

Återigen ett granatfärgat vin med relativt hög intensitet, på paletten är det mycket återhållsamt, jag får en del mineral, rosor, lite mognad, målarlåda, grus, svarta vinbär, mörkare bär än vad jag föredrar i ett vin som detta. Täta tanniner med mycket grepp, medellång eftersmak, vi har nog träffat den i tunnel-fas, stänger sig mer och mer. Kvällens besvikelse... Det saknar typicitet för druva och ursprung tyvärr, det som finns är tanninerna och den någorlunda slanka kroppen.  

Molinari - Cerbaiona Brunello di Montalcino 1990

Granatfärgat med mycket lätt intensitet, på näsan får jag apelsinblom, mineral, rödlätt frukt, frystorkade hallon, målarlåda så gott, i bakgrunden ligger olong-te och tjära och bjuder på ett stort djup. 

Hög syra på paletten, slankt men fokuserat, väldigt fina men greppiga tanniner, eftersmaken sitter i för alltid! Bra jävla Brunello!! En del mörkare frukt kommer fram efter tid i glaset, riktigt bra vin men tappar sitt ursprung lite genom för lång flasklagring, personligen hade jag druckit detta för ett par år sedan. 

Salvioni - La Cerbaiola Brunello di Montalcino 1993 

I glaset har vinet en rubinfärgad kärna med granatkant. Vidöppen näsa med hallon, körsbär, svart te, röda äpplen, blå blommor, apelsin, lite svarta oliver efter ett tag i glaset. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, mycket kraft men fortfarande elegant, små greppiga tanniner med en hel del kraft här också, lite mörkare frukter i smaken men lika generöst och underbart gott. Riktigt lång eftersmak, elegant och torrt avslut som gör att man vill ha mer!

Poggio di Sotto Brunello di Montalcino Riserva 1995
Rubinfärgat  ganska tät kärna och med granatkant. Näsan är lite återhållsam men det finns mycket att hitta om man bara letar, tänk mineral, målarlåda, röda körsbär, rosor, salmiak, en hint tryffel, svart te, röda äpplen, varm asfalt, lite mynta, hallon, listan kan göras ännu längre och det här är essensen av Brunello! Klockren hög syra, slankt och väldigt fokuserat, underbara tanniner (bäst ikväll), eftersmaken sitter i hur länge du vill! 

Det här kan vara den bästa Brunello jag någonsin druckit, när den absoluta toppen är nådd ska man byta region då? Underbart vin med sådan charmfaktor utan att bjuda ut sig för mycket, bästa på länge!

Brunello, Brunello vad god du är! Över lag riktigt hög kvalitet och vinerna håller ihop bra, personligen skulle jag docka vilja dricka flera av dem yngre. Det är då jag får ut mest av min Brunello känner jag, Salvioni och Poggi di Sotto var på absolut topp och precis som jag vill ha dem. Il Poggione och Molinari hade jag gärna druckit för ett par år sedan, inte för att det gjorde ont nu i och för sig... Biondi Santi höll ihop men var på väg utför och Monprivato var inte helt kry och kanske hade tunnel-sjukan?

Erik

Diego Molinari - Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Diego Molinari är en före detta pilot för Alitalia som 1977 la kaptenshatten på hyllan och köpte tillsammans med sin fru Nora en blygsam liten vingård i Montalcino - Cerbaiona. 

Diego som till en början inte hade någon kunskap om vinodling eller vinmakning besökte alla Montalcinos toppvingårdar i hopp om att lära sig ett och annat. Diegos största källa till inspiration kom att bli legendariska Biondi-Santi, och det föll sig naturligt att han skulle använda sig av sticklingar från Biondi-Santi att plantera Cerbaiona med. 

Traditionell vinmakning gäller, som med så många andra i Montalcino; handskördade druvor, gammal korgpress av trä, fermentering i cementtankar och lagring på stora slovenska Botti. Ingen tillsatt jäst, ingen justering av musten, ingen klarning och ingen filtrering. Diego avstjälkar 100% av druvorna till sina viner. 

Från sina 3 hektar får han ut cirka 6000 flaskor Brunello, 5000 flaskor Rosso samt 4500 flaskor Sant’Antimo (en DOC med samma gränser som Brunello men som tillåter andra druvor, i detta fall Merlot, Cab.S och Syrah blandat med 50% Sangiovese).

Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Jag dricker vinet för andra gången på två veckor, det är ännu bättre denna gång och nu har jag med mig anteckningsblock och penna, Pitti Gola e Cantina i Florens säljer ett generöst fyllt glas för 10€. Vinet är lagrat 15 månader på stora slovenska Botti och sen en tid på flaska innan det når marknaden.

I glaset får jag ett granatfärgat vin med ett utseende och en näsa som skriker bottilagrad Sangiovese. I doften hittar jag röda körsbär, en hink med mineraler, tobak, ett stänk balsamico, efter lite luft kommer blåbär och blå blommor fram. Här finns det mycket saker att leta efter! 

På paletten är syran hög och tanniner finns det gott om men de är små, runda och finkorniga. Det första som träffar tungan är en skopa körsbär, både mörka, röda och sura, sen fyller det bara på med mineraler, svart te (Yunnan) och tobak. I eftersmaken finns en ton av järn och lite mörkare bär. Avslutet är riktigt uttorkande (indian-tanniner), elegant och eftersmaken är fruktansvärt lång.

Mycket tillgänglig just nu men skulle klara flera år i källaren, bästa Rosso di Montalcino jag någonsin provat. Undrar om Poggi di Sotto 2006 kommer slå detta?

Erik