mogen Brunello di Montalcino eller hur Poggi di Sotto tog hem matchen

Inspirerad av Barolistas projekt "In Search of Brunello di Montalcino's Soul" arrangerade jag en liten provning på samma tema eller kort och gott; mogen Brunello! Vinerna behöver nog ingen närmare presentation, men det blir klassiskt och bra årgångar med tre riktiga legender i slutet. 

Il Poggione Brunello di Montalcino Riserva 1988

I glaset får jag ett granatfärgat av medelintensitet på näsan kommer det först en ton av rostigt järn, lite blod, tjära som fortsätter med torkade röda bär, tobak, läder och en lätt mineralton. 

På paletten bjuder vinet på hög syra och små men bitska tanniner, det är stramt, elegant och lite knutet. Långt avslut men med mest tannin kvar i eftersmaken, knuten till en början men efter timmar i glaset öppnar den upp sig och blir fruktansvärt drick-trevlig. 

Biondi Santi Brunello di Montalcino, Il Greppo 1985

Granatfärgat med lätt intensitet, en lätt doft; mineral, apelsinskal, blod, torkade frukter, apelsinchoklad mycket jordgubbsfrukt i början, kommer fram en del otrevligt kakaopulver i bakgrunden som tar över. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, små tanniner men med bra grepp, medelstor kropp, det är mest tanniner kvar på paletten, borde druckits tidigare men håller ihop helt okej! 

Det här vinet serverade jag blint efter de två första, ingen prickar exakt men med lite samarbete är det några som är nära med gissningar på 96 och Barolo. 

Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato 1996

Återigen ett granatfärgat vin med relativt hög intensitet, på paletten är det mycket återhållsamt, jag får en del mineral, rosor, lite mognad, målarlåda, grus, svarta vinbär, mörkare bär än vad jag föredrar i ett vin som detta. Täta tanniner med mycket grepp, medellång eftersmak, vi har nog träffat den i tunnel-fas, stänger sig mer och mer. Kvällens besvikelse... Det saknar typicitet för druva och ursprung tyvärr, det som finns är tanninerna och den någorlunda slanka kroppen.  

Molinari - Cerbaiona Brunello di Montalcino 1990

Granatfärgat med mycket lätt intensitet, på näsan får jag apelsinblom, mineral, rödlätt frukt, frystorkade hallon, målarlåda så gott, i bakgrunden ligger olong-te och tjära och bjuder på ett stort djup. 

Hög syra på paletten, slankt men fokuserat, väldigt fina men greppiga tanniner, eftersmaken sitter i för alltid! Bra jävla Brunello!! En del mörkare frukt kommer fram efter tid i glaset, riktigt bra vin men tappar sitt ursprung lite genom för lång flasklagring, personligen hade jag druckit detta för ett par år sedan. 

Salvioni - La Cerbaiola Brunello di Montalcino 1993 

I glaset har vinet en rubinfärgad kärna med granatkant. Vidöppen näsa med hallon, körsbär, svart te, röda äpplen, blå blommor, apelsin, lite svarta oliver efter ett tag i glaset. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, mycket kraft men fortfarande elegant, små greppiga tanniner med en hel del kraft här också, lite mörkare frukter i smaken men lika generöst och underbart gott. Riktigt lång eftersmak, elegant och torrt avslut som gör att man vill ha mer!

Poggio di Sotto Brunello di Montalcino Riserva 1995
Rubinfärgat  ganska tät kärna och med granatkant. Näsan är lite återhållsam men det finns mycket att hitta om man bara letar, tänk mineral, målarlåda, röda körsbär, rosor, salmiak, en hint tryffel, svart te, röda äpplen, varm asfalt, lite mynta, hallon, listan kan göras ännu längre och det här är essensen av Brunello! Klockren hög syra, slankt och väldigt fokuserat, underbara tanniner (bäst ikväll), eftersmaken sitter i hur länge du vill! 

Det här kan vara den bästa Brunello jag någonsin druckit, när den absoluta toppen är nådd ska man byta region då? Underbart vin med sådan charmfaktor utan att bjuda ut sig för mycket, bästa på länge!

Brunello, Brunello vad god du är! Över lag riktigt hög kvalitet och vinerna håller ihop bra, personligen skulle jag docka vilja dricka flera av dem yngre. Det är då jag får ut mest av min Brunello känner jag, Salvioni och Poggi di Sotto var på absolut topp och precis som jag vill ha dem. Il Poggione och Molinari hade jag gärna druckit för ett par år sedan, inte för att det gjorde ont nu i och för sig... Biondi Santi höll ihop men var på väg utför och Monprivato var inte helt kry och kanske hade tunnel-sjukan?

Erik

Vigneto Monvigliero, Monrosso & La Grande Dame

Bra torsdag, tryffelrisotto och Burlottos Vigneto Monvigliero 2008 , följs upp av Monsantos Monrosso 2008 Chianti & tillsist La Grande Dame 1990 på magnum.

Burlotto Vigneto Monvigliero 2008

Burlotto har sina marker runt byn Verduno i norra Barolo och just denna Barolo kommer från vingården Monvigliero. Den är traditionellt stylad med fot-trampade druvor(!), 30 dagars maceration och 30 månader i både franska och slavonska Botti på 35hl. Hur beter sig ett sådant vin då; Charmigt är  ordet jag skulle vilja beskriva det med, charmigt och vidöppet. Jordgubbsfrukten står som spön i backen och en finfin blommighet gömmer sig där bakom, vidare bjuder det på klassiska röda körsbär och en viss tobakston. På paletten är syrorna väl uttalade och tanninerna små, tillbakadragna och lagom mogna, eftersmaken bjuder på mer rödfrukt och grusig mineral, du vill bara ta en klunk till! Flaskan sänks i rasande fart och till slut är den tom, det som sitter kvar i mitt huvud är hur burgundiskt detta vin ter sig, utan att för den delen tappa sitt eget ursprung. 

Hur följer vi upp detta vin då? Jo med en till flaska ung italiensk drickbarhet: Monrosso Chianti 2008 från Monsanto. Röda bär som körsbär och hallon samt med uttalad mineralitet, lite funky men bara så det ger personlighet. Hög syra och fina tanniner, avslutet är inte alltför långt men det gör inget, det ger mig bara en ursäkt att ta en sipp till ur glaset, tills även denna flaska är tom. Får man prata prisvärdhet så är detta ett utmärkt exempel, underbart mycket drickglädje för 99sek i BS.

Men sen då, när det Italienska är slut? O dricker helst bara Champagne, så vi möter upp med lite annat löst folk och bestämmer oss för att dricka en flaska La Grande Dame 1990 på magnum, som det lokala haket har i sin källare. 

7 personer och två glas var senare är jag fruktansvärt nöjd, vilket jävla vin! En av de bästa Champagner jag någonsin druckit och La Grande Dames storhet går inte att ta miste på. Lika stor och kraftig som i sin ungdom men med riktigt trevlig mognad som tiden i flaska har gett. Magiskt, riktigt stort vin! 

Erik