Jag älskar Sangiovese

Montevertine 2009

Rödfruktigt, mineraldrivet, tranbär, sura röda körsbär! Vägdamm och snusklubba kommer i glaset efter lite tid. Skyhög syra, finkorniga tanniner, tranbär, lingon, lite läder, svart te. Lite örtbitterhet men bar apå ett bra sätt. Bara gott och läskande, blir bättre med mognad. Långt avslut. Snabbaste flaskan att tömmas.

Fontodi Flaccianello 2008 

Blåbär, ekkryddor, örter, körsbär, lite smutsigt, undervegetation

Hög syra, finkorniga tanniner som vill slita ut min mun, torrextraktet lär vara skyhögt, mörkare bär, mint, läder och röda äpplen i eftersmaken. Långt avslut, sitter i fruktansvärt länge. Kräver lagring för att integrera ek och tanniner. 5-10 år? (ingen bild, flaskan försvann)

Selvapiana Bucerchiale 2009

När jag öppnar flaskan och häller på karaff kommer det en våg av brett och en massa annan skitighet, och inte på ett bra sätt. Det försvinner dock efter lite tid, men vinet rycker inte upp sig helt. Blå blommor, körsbär, oxidativt, blåbär, fatkryddor. Men syran är där den ska, mycket tanniner men mogna, dock lite ointegrerade och klumpiga, läder, ekkryddor, lite väl mycket alkohol.   

Lite besviken idag, mer fat och oxidation än vad jag minns det som.

Poggio di Sotto Rosso di Montalcino 2006

Förväntningarna är skyhöga när jag häller upp vinet på karaff, direkt får jag massa röda bär, örter, läder, blå blommor, mineral, körsbär – både röda och svarta, mint, osv osv, listan kan göras lång. Paletten är klockren med hög syra, tanniner finns men de är fruktansvärt fina, saftiga körsbär, hallon, lakrits, tjära, äpplen, långt avslut, fyfan vad gott!

  

Soldera Brunello di Montalcino Case Basse 2006 Riserva

Om jag hade höga förväntningar på förra vinet så står det här vinet ännu högre i min bok! Barnarov jag vet, men korken ryker i vilket fall som helst!   

Vinet har en ”lätt”, elegant doft med tranbär, mörka körsbär, asfalt, läder, blå och vita blommor, mint, och en god cigarr. I munnen visar det en hög syra, dammiga tanniner- silkeslena, äppelskal, hallon, välgjord lakrits, den bästa cigarrlådan och eftersmaken domineras av svart te, elegansen är total och potentialen är enorm.

Pian dell’Orino Brunello di Montalcino 2004 Riserva 

Jag har skrivit om Pian dell'Orino tidigare här. Stor doft, man känner direkt att det är ett kraftpaket, näsan består av läder, tjära, mörka och röda körsbär, blåbär, lite volatila toner och cigarrer. Hög syra, massa tanniner men små och mogna nanotanniner som någon sa, hallonlakrits, saltigheten är så god! Mycket koncentration men fortfarande elegant, lång lång längd, F klagar på att det är för rent… Ålänningen och jag hyllar det till skyarna!

Salvioni Brunello di Montalcino 2007 

Det första som slår mig är hallonfrukten, följt av mint, lakrits, röda körsbär, örter och lite te. Väldigt tillbakadragen näsa, även efter två timmar i karaff. 

Som samtliga viner en trevlig hög syra, och nu är vi tillbaka på den rödare frukten, inte så mycket tannin, långt elegant avslut, efter lite tid så blir det lite smutsigt och trevligt. Lite av min favorit, svårt att säga mycket om vinet idag, men potentialen är stor. edit- sitter och dricker sista slatten idag, fortfarande så elegant och hallonfruktigt, gillar det skarpt! 

Genomgående snygga, eleganta och klassiskt stylade viner. Pian dell'Orino bjuder på mest kraft av dem, Montevertine är mest drickvänlig nu och Solderas elegans är helt galen. Bucerchiale lämnade dock mer att önska (första gången för mig), men får skylla på dess ungdom och att flaskan var inte helt kry. Alla av dem är iaf rakt upp i min gränd och jag tror jag lyckats värva över de flesta till den Italienska sidan av kraften, till och med Ålänningen som bara tycker Italien smakar surt... Och hade jag haft pengar över hade jag köpt ett par lådor Poggi di Sotto.

Till nästa provning skulle lite mogna exemplar av dessa viner vara gott, någon som har Soldera '85 på lager?

Erik  

Födelsedagsvin

Bloggat här

Erik

Enotecahäng i Florens

Lambardi 2006 Brunello di Montalcino

Snusklubba, hallon, körsbär, volatila toner, kött, och ännu mer hallon slutet efter lite tid i glaset. Hög syra, små tanniner i höga kvantiteter, mineraler finns det gott om men det är dåligt med frukt i smaken, avslutar riktigt torrt. Bra näsa men tunnlar gällande smaken, behöver tid i glaset men allra helst några år på rygg.  

Monteraponi 2008 Chianti Classico Riserva

Stall, körsbär, c9dp-likt; med en skvätt brett och jordgubbar, lite oxidativt, frystorkade hallon och lite mineralrökig. Hög syra, knappt några tanniner, mineraler, torkad frukt och röda äppleskal. 

jag borde verkligen skaffa en kamera... 

Mascarello 2001 Status Langhe Rosso (Nebbiolo, Barbera och Freisa) 

Hej tryffel och blåbär, målarlåda och körsbär. Får lite grappa-toner; kokta makaroner, päron och alkohol. Det här är riktigt gott med hög syra, snygga tanniner; avrundade och fina. Snyggt avslut men lite kort eftersmak. 

Caparsino 2008 Chianti Classico Riserva

Mycket torkad frukt och en doft av trädgård: torrt gräs, körsbär och björnbär Den mörkaste frukten hittills och en liten oxiderad ton. Hög syra, mycket torkad frukt och en del färsk; blåbär och körsbär. Läskande och snygg eftersmak, men lite kort. Okomplicerat och gott! 

Jag avslutar med ett glas Barolo-Grappa från Marolo som har fått två år på barrique. Gott! 

Erik 

Pian dell’Orino

Pian dell’Orino har 5,5 hektar ”ranka i ranka” med Biondi-Santi, Caroline Pobitzer köpte huset med marken runt omkring 1997 och hade inte då en tanke på att hon skulle starta vingård. Men hon träffade Jan Hendrik Erbach, de planterade ett halvt hektar med vinrankor och år 2000 gjorde sin första riktiga årgång. Caroline kommer från Alto-Adige där hon drev familjens slott/vingård, Jan är från Tyskland och har studerat vid Geisenheim.

Caroline plockar upp mig i sin bil i Montalcino, jag hälsar glatt och hoppar in i bilen. På klockren skånska säger hon ”Välkommen till Montalcino Erik!” Va? Väntas nu lite här som vi säger på Åland, vad har jag missat? Just det, Carolines mamma är från Sverige. Caroline har själv precis kommit tillbaka från en resa till Helsingborg och hade prickat den enda(?) veckan av sol. Skönt med 25 grader säger hon, riktigt svalt och trevligt.   

Utsikten från terrassen på framsidan

Caroline och Jan är hängivna biodynamiker och använder sig av olika brygder gjorda på örter som de sedan besprutar sina rankor med för att motverka diverse sjukdomar och andra problem. Deras största problem är dock rådjur säger Caroline, och Jan håller just nu på att bygga ett staket runt den mest utsatta vingården. När de byggde ett nytt vineri för ett par år sedan föll det sig naturligt att bygga ett runt, inte bara för den bra energins skull utan också förklarar Caroline, har de ett runt vineri når pumpen i mitten alla fat och fermenteringskärl, samt vid skörd så når luckan i taket direkt ner i alla fermenteringskärl etc.  Det mesta sker med hjälp av gravitation- druvorna kommer in i en lucka i taket vid skörd ner till bottenvåningen där vinet fermenteras och sen ner i källaren där det får ligga och mogna. Pumping-over är det dock som används och inte pushing-down (lämpar sig inte för Sangiovese säger de flesta jag pratat med, extraherar för mycket av skalen). Skördeuttaget ger max en flaska per ranka, handskörd, ej tillsatt jäst, ingen filtrering, fyra olika vingårdar som ligger mellan 320-450 möh. De använder sig av Giulio Gambellis metod där Brunellons jäsning inte temperaturkontrolleras, dock vid jäsningen av Rosso och IGT hålls temperaturen under 28-29° C för att bevara frukten, Brunellon får tre till fyra år på stora ekfat och Rosson två. De stora druvorna med tunnare skal och mer juice går oftast till deras Rosso och IGT, vissa årgångar blandar de. Från och med 2010 kommer vissa viner göras som Cru-viner/engårdsviner med vingårdens namn utskrivet, gäller för både Rosso och Brunello. Deras IGT (Piandorino) görs på 100% Sangiovese och får en kortare tid på ek, druvorna med tunnast skal används och det är ett vin som är gjort för att drickas ungt. Sammanlagt gör de ungefär 16 000 flaskor om året.

Olivträd och Biondi-Santis Il Greppo

Jan och Caroline har med hjälp av två andra biodynamiska gårdar startat upp ett projekt för att kartlägga jordmånen i hela Montalcino på en noggrann nivå, vilket inte gjorts tidigare, detta har dock fått mycket kritik av de stora drakarna som känner att systemet ”hänger ut” de dåliga vingårdarna. Men så är inte fallet anser Caroline, varför inte ha ett liknande system som i Barolo eller Bourgogne, där alla byar och vingårdar har olika karaktärer? De har även planterat sammanlagt 0,5 hektar med 18 olika kloner på olika rotstockar och kommer börja micro-vinifiera dessa så snart de får frukt, för att kunna ta fram vilka kloner och rotstockar som passar bäst i vilka jordmåner

Piandorino 2010 IGT

Största delen av druvorna till detta vin kommer från vingården precis framför huset strax söder om Montalcino. De mer alluviala jordarna ger större druvor med tunnare skal och mindre tannin som Caroline & Jan tycker lämpar sig bättre för deras IGT.

Jag häller upp ett vin som är rubinfärgat och med en ganska hög transparens, inte mycket extraktion här. På näsan så får jag först en pust av alkohol, men den lägger sig efter ett tag och frukten kommer fram. Vi pratar hallon, sura körsbär, hallonlakritsklubba, tranbär och ännu mer körsbär! Jävlar vilken ungdomlig och öppen näsa! I bakgrunden finns mer röd lakrits, mineraler och en ton av järn. I munnen är syran hög, tanninerna små, runda och trevliga men de finns där om än i liten kvantitet. Smaken består till största delen av färska hallon, lakritsfiskar, sura körsbär och i avslutet en snygg mineralsälta. Avslutet är uppfriskande och uttorkande, man vill bara ta en till klunk…

Det är inget stort vin, det är inte så värst komplext men faan vad gott det är! Håll nere temperaturen lite för att undvika alkoholen (14%), lufta innan servering och drick i stora klunkar! Matmatchningen idag kunde varit bättre men fan vad bra det är: Pasta med karljohansvamp, vitlök, persilja och smör!  

Erik

Podere Sante Marie - Colleoni

Sante Marie startades 1998 av Luisa och Marino Colleoni och 2000 gjorde de sin första Brunello. De har 1,5 hektar, strax norr om Montalcinos centrum, uppdelade på tre plotter- en i nordligt läge, en i syd och en i sydväst. Sante Marie ligger på en höjd av 500möh, och vingårdarna omringar huset.

Traditionellt och småskaligt är ledorden- ekologisk odling, handskördade druvor, beskär ej rankorna, låter många olika blommor växa fritt mellan raderna och jobbar för att ha en så hög biodiversitet som möjligt. Ingen tillsatt jäst, fermentationen tar ca 25 dagar, efter avslutad jäsning läggs vinet på stora ekfat (15-20hl) där det får ligga och mogna i två till tre år. Marino använder sig även av mindre fat (5-10hl) för vinifiering av de enskilda plotterna, då det blir för lite vin för att fylla en botti eller när han vill dela upp vinet och fortsätta lagra en del. Vinet buteljeras utan klarning eller filtrering, och får ligga på flaska minst ett år innan försäljning.

Vingården i norr med utsikt över dalen mellan Montalcino och Siena.

De bästa åren görs ingen Rosso utan endast Brunello, 2011 års Brunello låg och jäste på sina skal i 45 dagar, tillslut fick Marino flytta över vinet till nya fat utan skalen, och när jag besökte dem igår så fanns det fortfarande lite sötma som höll på att jäsas ut i detta vin. Marino delade upp vinet på två olika fat (5hl), ett med 1g svavel per 100 liter och ett fat där vinet inte svavlades alls. Intressant projekt och man kan redan nu känna skillnad vinerna mellan, den svavlade är mer seriös och stram medan den icke svavlade varianten är mer lekfull och fruktig. Ska förtydligas att detta är 2011 års Riserva, som kommer från den norra vingården, då Mariano ansåg att frukten blev för varm på de andra plotterna och inte lämpade sig för en Riserva. Vi pratar vidare om årgångar och jag undrar hur detta varma året står sig mot 2003, till svar får jag att om det inte kommer regn snart kommer det här bli ett sämre år. 2003 hade en högre luftfuktighet, dock samma värme men solens strålar var inte lika direkta då säger Marino, nu bränner solen mer än vad den någonsin har gjort.

La veraison - två veckor tidigt.

Marino med ett glas osvavlad Brunello i handen. 

Vi provade ’11, ’10 och ’09 från fat, spännande att följa utvecklingen från ej färdigjäst ’11 till ’09 där Colleoni-elegansen hade börjat visa upp sig. Till slut, för att knyta ihop säcken, öppnade Marino en flaska Brunello 2008 (buteljerades i april). Tyvärr var Marino lite stressad och något vin har han inte att sälja, allt är slut sedan länge, men jag får gärna en flaska Brunello 2008 utan etikett. Det blev ett besök på en timme och en kvart, och när jag efter ytterligare ett par timmar i Montalcino sitter och väntar på bussen som ska ta mig hem till Florens så kommer han förbisusande i sin traktor på väg in mot centrum.

Colleoni Brunello di Montalcino 2008

Röda äpplen, sura körsbär, lite gröna örter, ett litet volatilt drag och en pust alkohol, blå blommor, balsamico och te avslutar doften. Marino säger att hans viner ofta får en ton av asfalt i sig, efter lite övertygande så tror jag jag hittar asfalten också. Men det som slår mig är hur rödfruktigt och elegant vinet är, så här vill jag ha min Brunello! Med lite luft kommer mer läder och tobak fram, doften blir mörkare och kraftigare.  

I munnen fullkomligt exploderar vinet, hög syra, runda finkorniga men greppiga tanniner och slank med intensiv kropp. På tungan träffar ett stråk av hallon, röda äpplen, bra lakrits, körsbär, te och mineraler. Avslutet är riktigt långt och domineras av järn och röda äpplen. Brunello som är galet drickvänlig nu men som även skulle tjäna på några år i källaren.       


Hur möter man upp det här vinet med mat då? Jo, man plockar fram den bästa biten ossobuco, låter den sjuda i balsamvinäger med en massa smålökar och till det en saffransrisotto. Kan inte bli bättre!  



Erik

   

Diego Molinari - Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Diego Molinari är en före detta pilot för Alitalia som 1977 la kaptenshatten på hyllan och köpte tillsammans med sin fru Nora en blygsam liten vingård i Montalcino - Cerbaiona. 

Diego som till en början inte hade någon kunskap om vinodling eller vinmakning besökte alla Montalcinos toppvingårdar i hopp om att lära sig ett och annat. Diegos största källa till inspiration kom att bli legendariska Biondi-Santi, och det föll sig naturligt att han skulle använda sig av sticklingar från Biondi-Santi att plantera Cerbaiona med. 

Traditionell vinmakning gäller, som med så många andra i Montalcino; handskördade druvor, gammal korgpress av trä, fermentering i cementtankar och lagring på stora slovenska Botti. Ingen tillsatt jäst, ingen justering av musten, ingen klarning och ingen filtrering. Diego avstjälkar 100% av druvorna till sina viner. 

Från sina 3 hektar får han ut cirka 6000 flaskor Brunello, 5000 flaskor Rosso samt 4500 flaskor Sant’Antimo (en DOC med samma gränser som Brunello men som tillåter andra druvor, i detta fall Merlot, Cab.S och Syrah blandat med 50% Sangiovese).

Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Jag dricker vinet för andra gången på två veckor, det är ännu bättre denna gång och nu har jag med mig anteckningsblock och penna, Pitti Gola e Cantina i Florens säljer ett generöst fyllt glas för 10€. Vinet är lagrat 15 månader på stora slovenska Botti och sen en tid på flaska innan det når marknaden.

I glaset får jag ett granatfärgat vin med ett utseende och en näsa som skriker bottilagrad Sangiovese. I doften hittar jag röda körsbär, en hink med mineraler, tobak, ett stänk balsamico, efter lite luft kommer blåbär och blå blommor fram. Här finns det mycket saker att leta efter! 

På paletten är syran hög och tanniner finns det gott om men de är små, runda och finkorniga. Det första som träffar tungan är en skopa körsbär, både mörka, röda och sura, sen fyller det bara på med mineraler, svart te (Yunnan) och tobak. I eftersmaken finns en ton av järn och lite mörkare bär. Avslutet är riktigt uttorkande (indian-tanniner), elegant och eftersmaken är fruktansvärt lång.

Mycket tillgänglig just nu men skulle klara flera år i källaren, bästa Rosso di Montalcino jag någonsin provat. Undrar om Poggi di Sotto 2006 kommer slå detta?

Erik

  

  

Il Poggione Rosso di Montalcino 2010

Il Poggione är en av de största producenterna i Montalcino (endast Col d’Orcia och Banfi är större) med sina 125ha vinrankor och 70ha olivolja. Än så länge har jag bara haft bra upplevelser gällande Il Poggione, men detta är första gången jag dricker deras Rosso di Montalcino.

Il Poggione Rosso di Montalcino 2010 är gjort på 100% Sangiovese från unga rankor, handskördade druvor, fermenteras i ståltank med ”submerged cap” under 12-15 dagar vid en temperatur runt 25° C. Efter avslutad jäsning mognar vinet i stora franska ekfat samt i barriquer i 12 månader, vinet vilar ett halvår på flaska innan det når marknaden. 
2010 var ett av de allra bästa åren någonsin när det gäller Brunello/Rosso enligt många producenter, inte lika fylliga viner som 2009 men elegantare så som jag har förstått det.  

  

Röda körsbär, blåblommigt, jasmin och rosor, otroligt floralt för att vara en Rosso di Montalcino i den här prisklassen. Bjuder på ett stänk mynta och såhär i början påminner vinet mer om Nebbiolo än Sangiovese. Efter en stund i glaset kommer det en överväldigande doft av ek och med den lite mineraler och mer rödfrukt, dock vädras ekdoften bort efter ett tag men godsakerna stannar. På paletten bjuder vinet på mer röda körsbär, ett uns mineral samt en liten ekton, de trevliga blommorna i doften hittar man inte lika tydligt här. Tanninerna är runda, syran hög och visst har vinet en del kropp ändå? Avslutar torrt och snyggt. Ett vin som är trevligare att dofta på än att dricka i nuläget, borde nog läggas undan ett år för att föra samman ek och frukt bättre. Det här vinet är rakt upp i min gränd och med ett pris på ca 10€  så är det inget annat än ett fynd.

Erik