Radikon Ribolla Gialla 2005 och Il Colle Brunello di Montalcino 2004

Kvällen på Pitti Gola e Cantina fortsätter och upp på bardisken kommer en flaska orangefärgat vin från Stanko Radikon i Friuli, nära slovenska gränsen. Stanko gör alla sina viner i samma stil; ingen temperaturkontroll, lång macerationsperiod, gamla stora slovenska fat och inget tillsatt svavel. Från och med 2005 macererar alla vita viner med sina skal i fyra månader, tidigare experimenterade Stanko med macerationstider från sju dagar upp till nio månader. Vinerna lagras vidare på slovenska ekfat av olika storlekar i minst tre år eller tills Stanko tycker de är redo för marknaden. En lätt filtrering sker vid buteljeringen och vinet vilar i flaska minst ett år innan försäljning.    

I glaset får jag ett orangefärgat vin som är grumligt och med små, små partiklar i sig. På näsan visar vinet toner av apelsinskal, aprikoser både torkade och färska, och röda äpplen. I munnen bjuder vinet på hög syra, små fina tanniner, en stor rund kropp och en eftersmak med mycket aprikoser och en ton av järn. Lång eftersmak, inte för volatilt men inte helt rent heller. Påminner lite i stilen om Frank Cornelissens orangea men inte med lika volatila syror. Kul och gott vin men kanske inget som lockar mig hur mycket som helst, inte när man ser till priset på ca 30€ för 500ml.  



Kvällen avslutades med ett glas Il Colle Brunello di Montalcino 2004

Tät kärna med granatfärgad rim. Ett mer robust vin än Rosson från Cerbaiona, mer utvecklat, undervegetation, körsbär, blåbär, te, och jord.

Hög syra, snygga och runda tanniner med bra grepp. Inte så stor kropp, men elegant, eftersmaken domineras av hallon och håller i länge. Snygg, traditionell, välgjord Brunello

Erik

Diego Molinari - Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Diego Molinari är en före detta pilot för Alitalia som 1977 la kaptenshatten på hyllan och köpte tillsammans med sin fru Nora en blygsam liten vingård i Montalcino - Cerbaiona. 

Diego som till en början inte hade någon kunskap om vinodling eller vinmakning besökte alla Montalcinos toppvingårdar i hopp om att lära sig ett och annat. Diegos största källa till inspiration kom att bli legendariska Biondi-Santi, och det föll sig naturligt att han skulle använda sig av sticklingar från Biondi-Santi att plantera Cerbaiona med. 

Traditionell vinmakning gäller, som med så många andra i Montalcino; handskördade druvor, gammal korgpress av trä, fermentering i cementtankar och lagring på stora slovenska Botti. Ingen tillsatt jäst, ingen justering av musten, ingen klarning och ingen filtrering. Diego avstjälkar 100% av druvorna till sina viner. 

Från sina 3 hektar får han ut cirka 6000 flaskor Brunello, 5000 flaskor Rosso samt 4500 flaskor Sant’Antimo (en DOC med samma gränser som Brunello men som tillåter andra druvor, i detta fall Merlot, Cab.S och Syrah blandat med 50% Sangiovese).

Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Jag dricker vinet för andra gången på två veckor, det är ännu bättre denna gång och nu har jag med mig anteckningsblock och penna, Pitti Gola e Cantina i Florens säljer ett generöst fyllt glas för 10€. Vinet är lagrat 15 månader på stora slovenska Botti och sen en tid på flaska innan det når marknaden.

I glaset får jag ett granatfärgat vin med ett utseende och en näsa som skriker bottilagrad Sangiovese. I doften hittar jag röda körsbär, en hink med mineraler, tobak, ett stänk balsamico, efter lite luft kommer blåbär och blå blommor fram. Här finns det mycket saker att leta efter! 

På paletten är syran hög och tanniner finns det gott om men de är små, runda och finkorniga. Det första som träffar tungan är en skopa körsbär, både mörka, röda och sura, sen fyller det bara på med mineraler, svart te (Yunnan) och tobak. I eftersmaken finns en ton av järn och lite mörkare bär. Avslutet är riktigt uttorkande (indian-tanniner), elegant och eftersmaken är fruktansvärt lång.

Mycket tillgänglig just nu men skulle klara flera år i källaren, bästa Rosso di Montalcino jag någonsin provat. Undrar om Poggi di Sotto 2006 kommer slå detta?

Erik