Jag älskar Sangiovese

Montevertine 2009

Rödfruktigt, mineraldrivet, tranbär, sura röda körsbär! Vägdamm och snusklubba kommer i glaset efter lite tid. Skyhög syra, finkorniga tanniner, tranbär, lingon, lite läder, svart te. Lite örtbitterhet men bar apå ett bra sätt. Bara gott och läskande, blir bättre med mognad. Långt avslut. Snabbaste flaskan att tömmas.

Fontodi Flaccianello 2008 

Blåbär, ekkryddor, örter, körsbär, lite smutsigt, undervegetation

Hög syra, finkorniga tanniner som vill slita ut min mun, torrextraktet lär vara skyhögt, mörkare bär, mint, läder och röda äpplen i eftersmaken. Långt avslut, sitter i fruktansvärt länge. Kräver lagring för att integrera ek och tanniner. 5-10 år? (ingen bild, flaskan försvann)

Selvapiana Bucerchiale 2009

När jag öppnar flaskan och häller på karaff kommer det en våg av brett och en massa annan skitighet, och inte på ett bra sätt. Det försvinner dock efter lite tid, men vinet rycker inte upp sig helt. Blå blommor, körsbär, oxidativt, blåbär, fatkryddor. Men syran är där den ska, mycket tanniner men mogna, dock lite ointegrerade och klumpiga, läder, ekkryddor, lite väl mycket alkohol.   

Lite besviken idag, mer fat och oxidation än vad jag minns det som.

Poggio di Sotto Rosso di Montalcino 2006

Förväntningarna är skyhöga när jag häller upp vinet på karaff, direkt får jag massa röda bär, örter, läder, blå blommor, mineral, körsbär – både röda och svarta, mint, osv osv, listan kan göras lång. Paletten är klockren med hög syra, tanniner finns men de är fruktansvärt fina, saftiga körsbär, hallon, lakrits, tjära, äpplen, långt avslut, fyfan vad gott!

  

Soldera Brunello di Montalcino Case Basse 2006 Riserva

Om jag hade höga förväntningar på förra vinet så står det här vinet ännu högre i min bok! Barnarov jag vet, men korken ryker i vilket fall som helst!   

Vinet har en ”lätt”, elegant doft med tranbär, mörka körsbär, asfalt, läder, blå och vita blommor, mint, och en god cigarr. I munnen visar det en hög syra, dammiga tanniner- silkeslena, äppelskal, hallon, välgjord lakrits, den bästa cigarrlådan och eftersmaken domineras av svart te, elegansen är total och potentialen är enorm.

Pian dell’Orino Brunello di Montalcino 2004 Riserva 

Jag har skrivit om Pian dell'Orino tidigare här. Stor doft, man känner direkt att det är ett kraftpaket, näsan består av läder, tjära, mörka och röda körsbär, blåbär, lite volatila toner och cigarrer. Hög syra, massa tanniner men små och mogna nanotanniner som någon sa, hallonlakrits, saltigheten är så god! Mycket koncentration men fortfarande elegant, lång lång längd, F klagar på att det är för rent… Ålänningen och jag hyllar det till skyarna!

Salvioni Brunello di Montalcino 2007 

Det första som slår mig är hallonfrukten, följt av mint, lakrits, röda körsbär, örter och lite te. Väldigt tillbakadragen näsa, även efter två timmar i karaff. 

Som samtliga viner en trevlig hög syra, och nu är vi tillbaka på den rödare frukten, inte så mycket tannin, långt elegant avslut, efter lite tid så blir det lite smutsigt och trevligt. Lite av min favorit, svårt att säga mycket om vinet idag, men potentialen är stor. edit- sitter och dricker sista slatten idag, fortfarande så elegant och hallonfruktigt, gillar det skarpt! 

Genomgående snygga, eleganta och klassiskt stylade viner. Pian dell'Orino bjuder på mest kraft av dem, Montevertine är mest drickvänlig nu och Solderas elegans är helt galen. Bucerchiale lämnade dock mer att önska (första gången för mig), men får skylla på dess ungdom och att flaskan var inte helt kry. Alla av dem är iaf rakt upp i min gränd och jag tror jag lyckats värva över de flesta till den Italienska sidan av kraften, till och med Ålänningen som bara tycker Italien smakar surt... Och hade jag haft pengar över hade jag köpt ett par lådor Poggi di Sotto.

Till nästa provning skulle lite mogna exemplar av dessa viner vara gott, någon som har Soldera '85 på lager?

Erik  

Selvapiana

Jag spenderar sommaren i Florens och försöker besöka så många producenter i området som möjligt och börjar med Selvapiana. De är en relativt liten, familjeägd producent som håller till i Rufina-distriktet öster om Florens. Selvapiana har ägts av Giuntini-Antinori- familjen sedan 1827 och drivs nu av Franscesco Giuntini (använder sig inte av sitt andra efternamn pga sina mer välkända släktingar). Ansvarig för vinmakningen och hela anläggningen är Federico Masseti (numera Giuntini, adopterad av Fransesco). Selvapiana äger 70ha vingård och ca 30ha med olivträd. De har även mark i Pomino öster om Rufina som en av endast två producenter, den andra är Frescobaldi.

Deras line-up består av en klassisk Chianti Rufina som lagras på stora ekliggare, klockren Rufina med snygga drag av körsbär, volatila aromer, hög syra och en viss köttighet, dricks i stora klunkar!

Fornace IGT är ett vin riktat mer mot den internationella marknaden med 20% Sangiovese samt lika delar Cab.S och Merlot, i mina ögon mer Bolgheri än Rufina… 

Pomino DOC är ett vin gjort på 60% Sangiovese resten är lika delar Merlot och Cab.S, gott och lättdrucket men inte så spännande Sangiovesen försvinner lite i glaset. De har även en liten produktion av en Syrah IGT, trevligt och någonstans mellan Norra Rhône och varmare breddgrader. Ett vin jag föll för var deras fruktansvärt trevliga

Vin Santo 2004, det vinet kvalar absolut in som topp tre bästa Vin Santo som någonsin satt sin fot i min mun (jag och min far köpte upp de sista flaskorna). Deras olivolja är också den galet bra och det enda felet är att den säljer slut något fruktansvärt fort.

Stjärnan på gården är dock Bucerchiale som är ett singlevineyard-vin gjort på 100% Sangiovese, klassisk vinmakning med moderna inslag- fermenteras i ståltank vid 30° C, under 20-25 dagar med daglig (eller oftare) överpumpning av musten. Efter den malolaktiska fermentationen, lagras vinet på barriquer (5% nya) och medium-stora ekliggare. Efter 15 månader på ek blandas vinet samman i ståltank och butlejeras, 9 månader efter buteljering släpps vinet på marknaden. Den totala produktionen ligger runt 35 000 bdxflaskor och ca 1000 magnumbuteljer.

Bucerchiale 2009 – Ung knuten näsa som behöver tid i glaset, vi pratar sura körsbär(!), snygga ekkryddor utan att bli för mycket, mineraler och en örtighet. Behöver inta ryggläge ett år eller två för att komma till sin rätt och integrera syrorna samt tanninerna med frukten.

Bucerchiale 2007 – Varmare år än 2009, bjuder på en öppnare näsa och massor av solmogen frukt, röda körsbär, hallon och ett stråk av björnbär. Doften bjuder även på tobak, mängder av örter och mineral. Syan är aningen mer dämpad än i 2009:an men här går vi upp ett steg i intensitet i smaken, avslutet är elegant men kraftig.

Bucerchiale 1996 – Nu börjar vi prata mognad på riktigt; earl grey, riktigt bra cigarrlåda, mineraler och torkad frukt. På paletten är syran klockren, tanninerna så finkorniga som de kan bli men med ett perfekt grepp om den fortfarande unga frukten som infinner sig i smaken. Mineralsältan och den torkade frukten stannar i munnen för evigt, fruktansvärt bra vin! För mig är Bucerchiale 1996 perfekt just nu, den ultimata mognaden mellan frukt och mognad!

Jag tackar för mig och tar tåget tillbaka till Florens, tre mycket givande timmar hos Selvapiana, Federico och hans syster Silvia är två underbara människor och jag är fruktansvärt tacksam att de tar sig tid för mig. Jag har ju faktiskt varit där och sprungit två gånger på två veckor…

De är seriösa med sin foosball i Italien; i provningsrummet står ett äkta Garlando!

Erik