Twomey Bien Nacido Pinot Noir 2010

Ytterligare en riktigt dålig bild på ett riktigt bra vin! För en vecka sedan gick Kaliforniska vindagarna av stapeln på Sheraton i Stockholm, som vanligt är det överfullt av överekade Chardonnayer och Pinot som har sett solens ljus lite för länge. Förutom de som alltid brukar leverera; Calera, Far Niente, Silver Oak, Au Bon Climat mfl., så var även Silver Oaks "systervineri" Twomey [Tu-mi], där.

Twomey grundades 1999 när Duncan-familjen, som äger Silver Oak, köpte en bit mark i sydöstra Napa, här skulle de odla Merlot och idag är det fortfarande Merlot som är flaggskeppet. Det vin som föll mig på läppen var dock en Pinot Noir från Bien Nacido Vineyard i Santa Maria Valley, en smått legendarisk vingård där flera stora namn tar sin frukt från. 

Twomey Pinot Noir Bien Nacido Vineyard 2010, frukten är skördad i slutet av september och krossas med stjälkar och allt, för att sedan jäsas och slutligen hamna på franska ekfat (35% nya) där det får ligga 15 månader med sin jästfällning. Själva vinet då? Jo, det är fruktansvärt trevligt! Här skulle jag vilja använda ett  begrepp myntat av min gode vän Miguels; vinet doftar vildhallonfiléer! Alltså inte trötta vanliga vildhallon med mask, grus och annat otäckt, utan här pratar vi urbenade filéer av högsta kvalitet! Det följer upp med en skön mineralitet, lite färska örter och en släng fatkrydda. Dock är det frukten som spelar första fiol, och på ett härligt svalodlat sätt.

Klockrent vin helt enkelt och grym kvalitet för att vara andra årgången, och får jag tid när jag är i Napa i maj så kommer ett besök hos Silver Oak och Twomey definitiv avhandlas.



Erik

Westvleteren XII

Man kan tro att jag har gått och dött den bistra blogg-döden som drabbat så många andra medbloggare, men så är det inte! Jag är här och lever och har provat och druckit mer än någonsin, dock är problemet att tiden till att blogga inte har infunnit sig mellan alla resor och plugg. Så vad har jag sysslat med?

Bland annat har det blivit en runda kaffe-safari i Stockholm, med besök hos Jonas på Mean Coffee på Vasagatan, har ni inte varit där så kan jag starkt rekommendera en valfri dubbel Tim Wendelboe från deras maskin, ren och underbar njutning! Vad har jag mer gjort, jo två besök på Flying Elk har avklarats ett där deras klockrena hamburgare sköljdes ner med Port Brewing Wipeout Ipa tillsammans med Daniel, och ett besök där jag, ålänningen och Oaxen-Henke rullade in lite sent kramade om Ryssen på hans 30-års dag och drack Bereche et Fils NV samt Westvleteren XII. Min första gång för den här ölen, och jävlar vilken öl det är! Svårt att beskriva med ord men någonstans mellan en bra Meursault och en Quadrupel i stil..

Ett besök till fredens öar har hunnits med också, men det kommer det mer om i framtiden. Var så säkra på det!

Erik

WSET Diploma Unit 5

Det har varit mycket Tre-betygs-prov i bloggosfären det senaste så jag tänkte jag visa ett annan slags prov man kan ta i vinets värld. Det här sysslar jag med mellan studier och bloggande, det är tredje delen jag skriver, kommer det bli tre av tre?

WSET är ett utbildningsorgan med säte i London som från början riktade in sig på kurser och utbildningar för personer inom "vinhandeln", nu mer kan vem som vill gå deras kurser, föreläsningar och skriva deras tentor. WSET erbjuder kurser i olika nivåer; allt från nybörjarkurser till just Diploma-kursen som är den högsta nivån. Diploma är uppbyggd i sex delar (eller units) där unit 5 handlar om världens mousserande viner. Denna tenta är uppdelad i två delar, första delen är tre viner som provas blint där man ska skriva fullständig metodik, och i detta fall komma fram till land, druva/or samt kvalitets nivå.
Vinerna var Pol Roger 2002, Michael Schäfer Extra Dry Sekt 2008, Graham Beck Brut Western Cape. Sammanlagt ger vinerna 75 poäng.

Svåra viner där jag satte Pol Roger som en Gran Reserva Cava då den hade väldigt framträdande oxidation och en lite för hög dosage, bitterheten i avslutet talade även den för Cava så jag skrev ner kvaliteten lite tyvärr. Vin nummer två var jag inne på Sekt från början men ändrade mig tillslut till Prossecco, borde hållt fast vid min första instinkt och satt den aromatiska aromen som Riesling. Men men, ett par poäng för kvalitet och bra metodik borde jag absolut få. Det sista vinet hade en annorlunda färg som tydde på omedveten skalkontakt, en lätt orange-rosa färg, jag drog detta till lägre kvalitet och PN-dominerad blend. Aromprofilen var återhållen och bjöd mest på mineraler och en viss rödlätthet, jag drog mig först åt Champagne men ändrade mig efter ett tag och skrev USA, de borde ha bättre koll i Champagne än att låta  vinerna få den färgen.

Del två består av tre teorifrågor med totalt 75 poäng att hämta även här, frågorna i år var: Chenin Blanc, Louis Roederer samt Dosage. Här började det ganska bra med en okej genomgång av Chenin och viktiga stilar i olika områden och länder, Louis Roederer gick också bra men när det kom till Dosage började jag få dåligt med tid, och lyckades inte få ner allt jag ville ha sagt. Här är jag mindre nöjd men borde plocka tillräckligt med poäng för att klara godkänt, men jag ska inte säga för mycket än... Totalt för tre viner och tre frågor får man 65 minuter på sig, det är det som ställer till problem för mig, jag hinner inte med helt enkelt och lyckas inte strukturera upp frågorna så bra som jag borde.

Får se om det räcker när resultatet kommer om cirka 10 veckor; 75 poäng för de tre vinerna och 75 poäng på teorin, man måste klara båda delarna och få minst 42 per del för att klara sig. Alltså om man får 75 poäng på provningen men 39 på teorin klarar man sig alltså inte.


Erik

Boizel, José Michel, Pontet-Canet, Mikulski, d'Yquem

Förra helgen hade vi en liten långlunch på söndagen, tre rätters med vin samt kaffe, kaffegodis och avec. Vi började lite lätt laga mat vid ett-tiden och öppnade den första flaskan bubbel som jag och Ålänningen införskaffat: Boizel Joyau de France 1996, 60 PN & 40% Chardonnay, vinmakningen vet jag tyvärr inte mycket om. Vi hade stora förväntningar på detta vin som dessvärre inte införlivades, blint hade jag sagt NV av enklare kvalitet, kändes som mognaden hade gått för snabbt och mittpaletten var riktigt tunn. Blev heller ingen bild tyvärr, köpt från BS för för mycket pengar.

Efter denna besvikelse öppnade vi José Michel Grand Vintage 2002, José Michel som anses vara något av en "Pinot Meunier-expert" (vi drack hans PM för ett tag sedan), denna variant består av 50% PM och 50% Chardonnay och en viss del av vinet har lagrats på ekfat. Detta verkar bättre, men en mousse som fullkomligt hoppar ur de stora Nebbiolo-kuporna, aromprofilen består av stål, mineral, svala gula äpplen och en snygg autolys. Inget jättestort vin men absolut bra för pengarna, köpt från BS.


Till första rätten, som bestod av enrisrökt ankbröst, rökt egenslagen majjo, syrade rödbetor och saltbakad rotselleri, blev det blindvin. Ålänningen dekanterade och hällde ett nästan guldfärgat vin i glasen, det första som slog mig var faten och mineraliteten, tillsammans med en vitblommighet som var mycket trevlig, en hel del gula frukter låg där bakom och gömde sig. Med lite tid öppnade vinet upp sig och bjöd på en riktigt trevlig upplevelse, jag gissar Arnaud Ente's Meursault och F gissar Puligny, vi är båda inne på 2009 då vinet upplevs relativt varmt. Mikulski Meursault 2009 är det vi har fått i glasen, gott som tusan men behöver tid på rygg för att integrera fat och frukt. Ingen bild här heller dessvärre.


Efter intensivt matlagande och en bakfylla som började krypa sig på var det skönt att koppla av vid bordet med lite gott vin, både Mikulsin och Jose´ Michel gick finfint till den rökta ankan.

Cirka 60% Cabernet Sauvignon,
33% Merlot, 5% Cabernet Franc and 2% Petit Verdot.
2004 var även året de började omvandla slottet till biodynamiskodling

Till varmrätten tänkte jag och F bjuda på Pontet-Canet 2004 som vi fick hem för några dagar sedan. Till detta hade vi slängt ihop en gryta på Vigg skjuten av Ålänningen, samt smörkokt potatis och savoykål (som vi glömde). Vinet dekanterades en timme i förväg och ställdes i kylen för att plockas fram lagom till varmrätten, vi hällde stora "pours" i våra Bdx-glas, färgen var tät och intensivt rubinfärgad med viss granat i kanterna. På näsan kommer en rejäl skjuts med solmogna mörka bär, vägdamm, röda plommon och i bakgrunden ligger en massa ceder, tobak och tjära och lurar. Ett underbart lagom komplext vin och det är precis så här jag vill ha min Bordeaux, inte för modernt men inte bara brett och smuts heller för den delen. Det här var precis avvägt mellan skitigt traditionell och fruktig modern, tanninerna var för övrigt riktigt läckra.

Till dessert hade O kokat ihop fyra stycken underbara Crème Brûlée'er som skulle avnjutas med hallonsorbet gjord på enklast möjligaste sätt (mixade passerade hallon, sockerlag och flytande kväve) samt en halvbutelj Château d'Yquem 1996. Endast min andra flaska Yquem som jag sätter i mig, 95an provades förra våren när sötvinsmannen höll provning. Jag ska villigt erkänna att jag är inte så förtjust i söta viner eller fortifierade viner, Madeira är favoriten även det kan slinka med en och annan Colheita Port ibland. Men detta är ganska gott ändå måste jag säga, lite mindre ek och inte lika komplex som 95'an men fortfarande ett stort vin. Satt som en smäck till Crème Brûléen!

Efter maten hade Ålänningen styrt ihop lite kaffegodis bestående av chokladganache smaksatt med kaffe, samt O och jag hade gjort lite "mini-marshmallows". Till detta drack vi var sitt stadigt glas Armagnac från 1971, producenten har jag inget minne av...

55 % Pinot Noir, 30 % Chardonnay & 15 % Pinot Meunier
Cirka 20% reservvin från två tidigare årgångar som legat viss tid på ek

Avslutningsvis blev det fri dans och en flaska Boizel Brut Reserve NV, drack en av dessa flaskor för ett par veckor sedan och imponerades mycket för att vara ett vin i denna prisklassen (BS). Krämig, stor och flörtig, riktigt gott att bara bälja i sig i stora klunkar!

Framåt kvällen urartade fridansen i ett nummer av Queen - I Want to Break Free, med väl utarbetad koreografi för att överensstämma med videon.

Erik

Blandat blint; José Michel, Piuze, Lapierre, Nyetimber & Mascarello

Ålänningen har varit här och vi har genomlidit ytterligare en dekadent lördag (9/2) i vinets tecken, till lunch börjar vi med José Michel Pinot Meunier NV Brut, ett vin som vi följer fram till kvällen. 

Skönt krämig mousse med generös mogen frukt på näsan, i smaken kommer en seriösare stil fram med mycket mineralitet och vinet tar en stramare framtoning. Fruktansvärt bra PM, ser fram mot att testa deras Vintage-variant från 02 som ligger i kylskåpet. Köpt på monopolet. 

Till kvällen kommer Golfarn' över och vi gör hamburgare och okynnes-dricker en flaska Lisini Rosso di Montalcino 2010 till. Det här är så gott, okomplicerat och ärligt som ett vin kan bli, bjuder på både sura körbär och en släng torkade örter och te. Dricker bra nu i stora klunkar, men skulle klara ett eller två år i källaren för den som nu måste vänta. Köpt hos Stefan Töpler på BaroloBrunello.

Sen skickar Golfarn' fram det första blinda för kvällen, det är ett vin med lätt färgintensitet och en aromatisk näsa med mycket jordgubbar, hallon, grusiga mineraler och en snygg örtighet. Mycket att hitta både i doft och smak, jag får en liten alkohol-pust som gör att jag drar mig till svalt klimat med mycket sol, jag tänker genast på Calera Pinot Noir som jag drack för någon vecka sedan. Ålänningen gissar Cru Beaujolais, och får rätt som vanligt. I glasen har vi fått Marcel Lapierre Cuvée MMXI 2011. Underbart bra vin, och jag är mycket tacksam för att äntligen få dricka denna cuvée.    

Nästa vin kommer även det från Golfarn', dekanteras en halvtimme och hälls sedan i våra glas blint. Aromatisk näsa med mycket bakad citrus, vita blommor, gröna äpplen, lite åt fläderhållet och jag drar mig ganska snabbt till en seriös Sancerre eller Pouilly-Fumé. Silex slår mig, men det här känns inte lika aromatiskt men just då kan jag inte komma på något annat. Nu har även mannen med ölen ramlat in och likaså min bloggkollega F, gissningarna hos dem går mellan Chablis och Sancerre och vi landar alla lite olika tillslut. Patrik Piuze Terroir de Chablis 2011, ålänningen sliter sitt hår för att han inte plockar detta, hans absolut favorit i Chablis och Golfarn's med om man får tro till vad han har hemma. Magiskt vin, så bra för att vara generisk-Chablis, bästa på länge!  

Nu öppnar F en flaska bubbel, men hmm vad är det vi får i glasen? En mycket charmig och mogen doft  hoppar ut ur glaset; gula äpplen, nougat, mineral, en hint blå blommor och med mer mogna gula frukter. På paletten sticker syran iväg lite, fet munkänsla men fortfarande stramt och inte svulstigt, ett fokuserat vin. Gissningarna går från Egly-Ouriet NV till Roederer Vintage. Vi blir alla en smula förvånande när det visar sig vara Nyetimber 2007, engelskt alltså. Kul Fredrik! Men han är förlåten denna gång för det här är så satans bra, klockrent vin helt enkelt! Köpt på BBR i London. 

Vår bekant och före detta chef B.Morris ska släppa en mousserande Sauvignon Blanc på monopolet, så kvällen till ära öppnar vi en för att se vad den  kan bjuda på. Sauvignon Blanc på steroider är vad vi får,  så mycket Nya Zeeland Sauvignon som du vill gånger 100 plus bubblor! Kommer definitivt bli en storsäljare men det är verkligen inte upp i min gränd. 

Château Haut-Bages-Liberal 2006, helt okej Bordeaux som borde ligga till sig ett par år. Jag tyckte dock den kändes Merlot-dominerad och gissade St.Emilion, men inte då; 75% Cab S och 25% Merlot. Ingen bra kväll för mig när det gällde att gissa blint. 

Efter två "sådär" viner plockar jag fram det sista blinda på bordet, det blir som så många gånger förr Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo 2008. Som vanligt är det öppen, generöst, blåfruktigt med höga syror välpolerade tanniner, trevliga örter, hallon och violpastiller. Det gissas på Dolcetto och annat som jag inte minns nu, men ålänningen spikar med producent och allt efter lite hjälp. 

Vi avslutar med två finfina öl, De Troch Cuvée Chapeau en charmig Lambic med mycket brett och citrus och Oerbier från De Dolle, som hade fått några år på rygg och var väldigt vinös och trevlig nu. 

Erik

Edi Kante Vitovska 2009 & arga debattörer

Underbart liv i bloggosfären de senaste dagarna, upprörda människor roar verkligen mig. Jag tänker främst på diskussionen hos FV om de svenska vinhandlarna, som nu har urartat i ett kaos om Systembolagets vara eller icke vara, reklam för kött-dokumentärer och arga importörer. Jag tänker dock inte lägga mig in mer i debatten än vad jag redan har gjort utan lutar mig tillbaka och roat (dock aningen bekymrad, hur kan folk vara så arga?) läser inläggen samtidigt som jag sippar på Edi Kantes Vitovska 2009. Inspiration till köp kom, som så många gånger förr, från Ingvar.

Edi Kante Vitovska 2009 dekanteras en halvtimme och hälls sen i stora Nebbiolo/Pinot/Mascalese-glas. På näsan är det till en början lite knutet men efter ett tag kommer mycket citrus, vita blommor, en skönt stålig mineralitet och en släng av gröna äpplen. På paletten får jag ett vin som bjuder på den ultimata drickbarheten, med slank kropp, hög syra och en citron- och mineraldriven smak. Helt underbart drickvin att bälja i sig i stora klunkar! Min första Vitovska men definitivt inte den sista, köpt av Tom på atomwine.dk


Erik

mogen Brunello di Montalcino eller hur Poggi di Sotto tog hem matchen

Inspirerad av Barolistas projekt "In Search of Brunello di Montalcino's Soul" arrangerade jag en liten provning på samma tema eller kort och gott; mogen Brunello! Vinerna behöver nog ingen närmare presentation, men det blir klassiskt och bra årgångar med tre riktiga legender i slutet. 

Il Poggione Brunello di Montalcino Riserva 1988

I glaset får jag ett granatfärgat av medelintensitet på näsan kommer det först en ton av rostigt järn, lite blod, tjära som fortsätter med torkade röda bär, tobak, läder och en lätt mineralton. 

På paletten bjuder vinet på hög syra och små men bitska tanniner, det är stramt, elegant och lite knutet. Långt avslut men med mest tannin kvar i eftersmaken, knuten till en början men efter timmar i glaset öppnar den upp sig och blir fruktansvärt drick-trevlig. 

Biondi Santi Brunello di Montalcino, Il Greppo 1985

Granatfärgat med lätt intensitet, en lätt doft; mineral, apelsinskal, blod, torkade frukter, apelsinchoklad mycket jordgubbsfrukt i början, kommer fram en del otrevligt kakaopulver i bakgrunden som tar över. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, små tanniner men med bra grepp, medelstor kropp, det är mest tanniner kvar på paletten, borde druckits tidigare men håller ihop helt okej! 

Det här vinet serverade jag blint efter de två första, ingen prickar exakt men med lite samarbete är det några som är nära med gissningar på 96 och Barolo. 

Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato 1996

Återigen ett granatfärgat vin med relativt hög intensitet, på paletten är det mycket återhållsamt, jag får en del mineral, rosor, lite mognad, målarlåda, grus, svarta vinbär, mörkare bär än vad jag föredrar i ett vin som detta. Täta tanniner med mycket grepp, medellång eftersmak, vi har nog träffat den i tunnel-fas, stänger sig mer och mer. Kvällens besvikelse... Det saknar typicitet för druva och ursprung tyvärr, det som finns är tanninerna och den någorlunda slanka kroppen.  

Molinari - Cerbaiona Brunello di Montalcino 1990

Granatfärgat med mycket lätt intensitet, på näsan får jag apelsinblom, mineral, rödlätt frukt, frystorkade hallon, målarlåda så gott, i bakgrunden ligger olong-te och tjära och bjuder på ett stort djup. 

Hög syra på paletten, slankt men fokuserat, väldigt fina men greppiga tanniner, eftersmaken sitter i för alltid! Bra jävla Brunello!! En del mörkare frukt kommer fram efter tid i glaset, riktigt bra vin men tappar sitt ursprung lite genom för lång flasklagring, personligen hade jag druckit detta för ett par år sedan. 

Salvioni - La Cerbaiola Brunello di Montalcino 1993 

I glaset har vinet en rubinfärgad kärna med granatkant. Vidöppen näsa med hallon, körsbär, svart te, röda äpplen, blå blommor, apelsin, lite svarta oliver efter ett tag i glaset. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, mycket kraft men fortfarande elegant, små greppiga tanniner med en hel del kraft här också, lite mörkare frukter i smaken men lika generöst och underbart gott. Riktigt lång eftersmak, elegant och torrt avslut som gör att man vill ha mer!

Poggio di Sotto Brunello di Montalcino Riserva 1995
Rubinfärgat  ganska tät kärna och med granatkant. Näsan är lite återhållsam men det finns mycket att hitta om man bara letar, tänk mineral, målarlåda, röda körsbär, rosor, salmiak, en hint tryffel, svart te, röda äpplen, varm asfalt, lite mynta, hallon, listan kan göras ännu längre och det här är essensen av Brunello! Klockren hög syra, slankt och väldigt fokuserat, underbara tanniner (bäst ikväll), eftersmaken sitter i hur länge du vill! 

Det här kan vara den bästa Brunello jag någonsin druckit, när den absoluta toppen är nådd ska man byta region då? Underbart vin med sådan charmfaktor utan att bjuda ut sig för mycket, bästa på länge!

Brunello, Brunello vad god du är! Över lag riktigt hög kvalitet och vinerna håller ihop bra, personligen skulle jag docka vilja dricka flera av dem yngre. Det är då jag får ut mest av min Brunello känner jag, Salvioni och Poggi di Sotto var på absolut topp och precis som jag vill ha dem. Il Poggione och Molinari hade jag gärna druckit för ett par år sedan, inte för att det gjorde ont nu i och för sig... Biondi Santi höll ihop men var på väg utför och Monprivato var inte helt kry och kanske hade tunnel-sjukan?

Erik