Sine Qua Non - The Thrill of Stamp Collecting 2009

Här kommer Sine Qua Non del två, denna gång är det Manfreds Syrah från 2009 ,med en liten del Grenache och en ännu mindre del Viognier, som det handlar om.  

Copyright Quaffable

Det första som slår mig är hur expressiv doften är, med mycket lakrits, björnbärssylt, krut, peppar i alla dess färger, hallonlakrits, och massa gröna örter samt viol! 

På paletten har vinet en förvånansvärt hög syra, greppiga men fruktansvärt solmogna tanniner, kroppen är rund och koncentrerad men fortfarande fokuserad och slank, om ni förstår vad jag menar? Smaker av gröna örter, mandlar, massa mörka körsbär och alla andra mörka frukter du vill, eken kommer fram lite i glaset men är perfekt balanserad med den mogna frukten. En oerhört lång längd som avslutar portvinslikt. Blir bara bättre och bättre i glaset..

Det här är så snyggt, det finns så många lager som bara ligger där och väntar på att utforskas, först kommer frukten den tätaste mörka frukt som du kan hitta, vidare fyller faten på med toner av choklad och kaffe för att sedan försvinna ut i en örtighet som får Jamet att lyfta på hatten. I munnen är vinet så koncentrerat men samtidigt slankt och elegant och eftersmaken som sitter i för alltid gör det hela inte sämre. Tack Krankl.

Erik

Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru

Spontanbloggpost såhär på fredagskvällen- brukar alltid vara ett säkert tecken!

Just nu livet mest fyllt med plugg, eller ja bara plugg, inte för att jag ska klaga jag läser om vin, det som mitt liv till största del kretsar kring.. Men iallafall paus från pluggandet ikväll bjuder på Egly-Ouriet, lätt halstrad röding och beurre blanc!

Lätt gyllene med små stadiga bubblor, på näsan får jag aromer som gula äpplen (en anings bokna), gråpäron, en släng av grillade citroner, smörstekt brioche, och ett avslut som drar mot smultron och lite ostronskal.

På paletten är vinet fruktansvärt angenämt, rund kropp och balansen mellan syra och fruktsötma är klockren! På smaken återfinns de gula äpplena och gråpäronen, syran drar mot citronjuice och kumquat. Lång torr finish som sitter i länge.

Erik

Opus One & Dunn Vineyards

Opus One, detta legendariska vin från Kalifornien grundat 1979 av Robert Mondavi och Baron Philippe de Rothschild. Officiellt sett var 1980 den första årgången men Tim Mondavi och Lucien Sionneau gjorde ett vin redan år 1979, båda dessa årgångar lanserades sedan 1984. Dock tjuvstartade försäljningen av första årgången redan 1981 på den första Napa Valley-auktionen, där en låda dundrade in otroliga $24,000. Constellation och Baronese Philippine äger hälften var sedan Robert Mondavi Winery såldes till Constellation 2004. Vinmakare sedan dess är Michael Silacci och enligt säkra källor har han höjt kvaliteten sedan han kom in i bilden. Ca 300,000 flaskor tillverkas varje år och druvblenden består till största delen av Cabernet Sauvignon, men även en skvätt Petit Verdot, Merlot samt två fruktansvärt små andelar Cabernet Franc & Malbec. 

Opus One 2008 

På näsan dominerar björnbär, fatkryddor som kanel och vanilj, mörka körsbär, körsbärssaft, en liten örtighet som är trevlig och piggar upp den annars så mörka och täta frukten.  

Hög syra, många men finkorniga tanniner, rund och stor kropp, mycket fat på paletten; vanilj, nejlika, tjära och kanel. Även en viss rödfruktighet finns där i bakgrunden, tänk röda äppelskal och varma hallon. Lång eftersmak med, åter igen, mycket fat.

Faten är som sagt påtagliga men här är de snyggt integrerade och jobbar bra med frukten, men 17 månader på nya franska fat skulle må bra av lagring! (noshit)

Jag har haft turen att dricka Dunn två gånger den här veckan, en snabb provning av både 2005 och 2007 gjordes igår och ikväll satte vi i oss en flaska 2007. Dunn Vineyards grundades även det 1979, mannen bakom vinet heter Randy Dunn och är en av de (få) som gör Cabernet old-school-style i Napa. Han håller hus i Howell Mountain, men gör även ett enklare vin klassat som Napa Valley Cabernet. På senare år arbetar Randys son Michael sida vid sida med sin far i vineriet och vinerna kan ses lika mycket hans som sin fars. Vidare läsning finns att få här.

Dunn Vineyards - Howell Mountain 2007

Det första som slår ur glaset är ett stråk av gröna örter, sedan kommer frukten; björnbär, svarta vinbär, blandade skogsbär, lite skogsgolv, en touch av mint och välavvägda ekkryddor. Mycket lager av frukt, örter och fat radar upp sig!  

På paletten får jag hög syra, hög mängd tanniner- de är fortfarande lite ruffa men kommer bli så bra med ålder! Fokuserad och slank kropp med som tillsammans med tanninerna leder till en helt underbar struktur. Lång, lång eftersmak. Fruktansvärt gott nu och kommer inte bli sämre med lagring, kan tänka mig att dricka en till flaska om sådär 10 år. Dunn levererar varje gång, för att vara så rent och slankt är det underbart rustikt på något sätt. Jag vill säga att det påminner om Bordeaux men det vore lite som ett slag i ansiktet på Randy, det här är Napa Cab när det är som bäst! 

Erik

Sine Qua Non - The Rejuvenators 2004

Stunden hade kommit- äntligen var det dags att prova Manfred Krankls viner, ägare och vinmakare på Sine Qua Non, presentation är överflödig. Först ut var The Rejuvenators från 2004, en blend på Rousanne, Viognier och Chardonnay (ca 60/20/20).  

Copyright Quaffable

Uttalade fat-toner som smörpopcorn, rostat bröd, rostade nötter, autolyskaraktär som drar mot halm och bivax. En rökig mineralitet går också att hitta. Mycket frukt som kommer fram i glaset efter ett tag; gula äpplen, gula plommon, persikor och en snygg touch av vita blommor.

Hög syra för att vara ett vin i den här stilen, oerhört fet och rund kropp, en aning värmande alkohol som även bidrar med lite sötma. Längden är så lång den bara kan bli och avslutar i bivax, rostade nötter och en släng av apelsinblommor. 

Jag har svårt att beskriva vinet med ord, det finns så många lager av dofter och smaker att utforska och det känns ganska löjligt när jag läser genom mina anteckningar. Det här är ett vin som måste upplevas! Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om komplexitet och koncentration, men utan att bli för svulstigt och klumpigt, vinet är genomgående elegant från första sniff och hela vägen tills dess att eftersmaken lämnar munnen.

Erik

Champagne och annat

Victor har varit här en vecka och som sig bör hade han med sig dryck i utbyte mot sovplats. Vi börjar med lite blint.

En tydligt oxiderad näsa, mycket gula äppelskal, gula plommon, rostat bröd och en ton av oloroso, Champagne med stor kropp och mycket varm frukt. Gott!
Både jag och F gissar PN-dominerad Champagne från varmare år 2003/5.
Cuvée Impératrice Heidsieck & Co Monopole, svår att få tag på och ännu svårare att hitta information om.. kul och gott! 

Okej, nästa vin! Vinet har fått en omgång i karaff ca en timme men känner sig fortfarande knutet. Färgen är nästan svart och helt opak, på näsan är det mycket björnbär, svarta vinbär, och lakrits, faten är heller inte att leka med; det finns en hel del och de doftar dyra (franska och nya). I munnen är vinet otroligt koncentrerat och frukten känns så mogen som den bara kan bli, med återigen inslag av fat och massa mörk tät frukt. Avslutet är väldigt långt och smaken av lakrits och mörka bär sitter i hur länge du vill! 

Att det är ett vin av god kvalitet är vi alla rörande överens, men det är inget vin som faller någon av oss på läppen riktigt och visst det öppnar upp sig med tid i karaff och glas men ärligt talat vet jag inte om det är en fördel. Gissningarna går till modern Rioja, annat modernt spanskt och Cab från Napa... F och jag surrar lite om man borde dra lakritsen till Aussie Shiraz, och ja det borde vi ha gjort: Amon-Ra av Ben Glaetzer. Modernt, av hög kvalitet och dyrt. Det träffade inte väl i min gom kan jag säga... 

Erik

Två Spanjorer

Vi har provat Spanien, eller en del av Spanien. Av 11 viner var detta dessa två som föll mig i smaken- båda provade innan.

Vega Sicilia Valbuena 2004

Vega Sicilia har jag haft turen att prova ett flertal gånger, både deras Unico och Valbuena °5. Denna gång kom vinet blint: 

Salmiak, hallonlakrits, nypon, tät och bläckig frukt, en hel del örter.  

Hög syra, mycket tannin, kraftpaket med en galen struktur, fruktansvärt tät i frukten, bra integrerade fat, långt avslut, blir bara bättre i glaset. Gissningarna går från Graciano (min gissning), modern Tempranillo från Rioja och till just detta vin. Victor och Patrik spikar! 

Lopez de Heredia Vina Tondonia 1994

Det andra vinet är ett av mina absoluta favoriter alla kategorier, väldigt eget vin och antingen hatar man det eller så älskar man det. Det var många på provningen som ropade defekt och dålig kvalitet, struntprat säger jag! 

Här kommer mina anteckningar: Klassisk riojanäsa, apelsin, julkryddor som nejlika, pomerans och lite kakao. Hög, lagom volatil syra, bra jävla tanniner- lagom uttorkande, gott, gott! Finns lite frukt kvar- lingon, torkade tranbär, oxiderade äppelskal och frystorkad jordgubbe. Perfekt avslut där rödfrukten och syran bidrar till en riktigt lång längd! 

Erik

Blandat blint

Blint hos oss på fredagskvällen;

Första vinet; Oftast är det bara att gissa på det roligaste som kommit in på det lokala systembolaget när O har med sig vin, och den här gången är det inget tvivel. G. D. Vajra Barolo Albe 2007.

Vad ska man säga? Rödfruktig, lättdrucken. lagom bett i tanninerna och snygg syra. Gott! 

F har som vanligt med sig det äckligaste vinet som jag (efter mycket om och men) plockar som en Albarino från Rias Baixas. Nessa 2010 Albarino Rias Baixas.

Fruktestrigt (banan & päron) och lite för låg syra för att bära upp den tråkiga frukten, men bra avslut med viss sälta.  

P kör på med nästa vin; Ingen är i närheten och både jag och F gissar olika delar av Spanien, allt från Toro till modern Rioja. Men nej, det är inte Tempa säger P och visar Querciabella CC 2007.

5% Cab S och 95% Sangiovese, kunde lika gärna vara tvärtom. Caben tar över totalt och faten känns på tok för dyra (franska), men ett välgjort, gott vin med bra koncentration och som skulle behöva lite lagring.   

Jag plockar fram PdB Barbaresco 2006 och gissningarna börjar, F gissar Barbaresco 2009 och P Langhe Nebbiolo 2010, producentgissningar kommer det inga. 

Rödlätt, blåblommigt, hög syra, stram kropp och ett bra avslut med en ton av hallonlakrits och lite viol. 

Erik

Kock&Vin

I fredags besökte ett glatt gäng Kock&Vin i Göteborg. Vi lyckades få ner en rätt av nio på bild och inget av vinerna men jag vill fortfarande skriva några rader om besöket.

Vi började med Laurent Perrier Brut NV i glasen och vinlistan i handen, menyn var redan beställd; Stora resan tror jag den kallas och innehåller 9 rätter plus amuse osv. Vi beställde in två viner parallellt; Maison Leroy Bourgogne Blanc 2000 samt Virna Borgogno Barolo 2007, goda, trevliga, relativt enkla viner som skulle ackompanjera några av rätterna. Om jag ska vara helt ärlig lades det inte allt för mycket fokus på att välja vin...

Krabba som första förrätt sitter som en smäck till Bourgogne Blanc'en, likaså hummern som följer. Till tredje rätten får vi in lite blint i glasen, uttalad PN-näsa ganska varmodlat men med en snygg örtighet, efter lite snurrande överallt i världen står jag fast vid Baden Spät från varmare år, 2009 fyller F i. Helt rätt; Heger Spätburgunder 2009.

Rätterna fortsätter komma in, nästa rätt är rödbetor med brynt lök och rostade hasselnötter, fruktansvärt trevligt och helt upp i min gränd. Nu dags för de varma rätterna något Kock&Vin kallar bifångst, denna gång var det Uer med smörstekt svamp och palsternacka, ohyggligt gott och Barolon gjorde sig helt okej till det här. Vidare kom det in vildand med en puré på blåmögelost samt rivna valnötter, ojojoj det här var bra med både Barolo och ytterligare ett glas blindvin. Här börjar vi dock gå vilse ordentligt och gissar Priorat på Tannat från Madiran, jag vet inte vad som hände men vinet doftade ju Grenache!

Nästa rätt var kvällens bästa i min bok; svensk hårdost och blomkål bakad med rökt sidfläsk samt en puré på samma ost. Och till detta Bodegas Tradición Oloroso 30y; vilket vin, fyfan vad bra det är och om Sherry alltid hade sådan syra skulle jag dricka det mycket oftare. Kvällen fortsätter med mer blindviner som jag har glömt bort och med de två desserterna, den första med en rotselleriglass att dö för och den andra med syltade björnbär och äggskal(!).

Syltade björnbär, fryst björnbärssaft samt äggskal av socker

Sammanfattningsvis rekommenderar jag starkt ett besök på Kock&Vin, maten är superb vinlistan absolut helt okej och priserna är väldigt sympatiska. Jag höll på att glömma det bästa på hela kvällen ett glas av Romano Levi's Grappa, om någon undrar hur Grappa ska smaka, prova det här... 

Erik