Boizel, José Michel, Pontet-Canet, Mikulski, d'Yquem

Förra helgen hade vi en liten långlunch på söndagen, tre rätters med vin samt kaffe, kaffegodis och avec. Vi började lite lätt laga mat vid ett-tiden och öppnade den första flaskan bubbel som jag och Ålänningen införskaffat: Boizel Joyau de France 1996, 60 PN & 40% Chardonnay, vinmakningen vet jag tyvärr inte mycket om. Vi hade stora förväntningar på detta vin som dessvärre inte införlivades, blint hade jag sagt NV av enklare kvalitet, kändes som mognaden hade gått för snabbt och mittpaletten var riktigt tunn. Blev heller ingen bild tyvärr, köpt från BS för för mycket pengar.

Efter denna besvikelse öppnade vi José Michel Grand Vintage 2002, José Michel som anses vara något av en "Pinot Meunier-expert" (vi drack hans PM för ett tag sedan), denna variant består av 50% PM och 50% Chardonnay och en viss del av vinet har lagrats på ekfat. Detta verkar bättre, men en mousse som fullkomligt hoppar ur de stora Nebbiolo-kuporna, aromprofilen består av stål, mineral, svala gula äpplen och en snygg autolys. Inget jättestort vin men absolut bra för pengarna, köpt från BS.


Till första rätten, som bestod av enrisrökt ankbröst, rökt egenslagen majjo, syrade rödbetor och saltbakad rotselleri, blev det blindvin. Ålänningen dekanterade och hällde ett nästan guldfärgat vin i glasen, det första som slog mig var faten och mineraliteten, tillsammans med en vitblommighet som var mycket trevlig, en hel del gula frukter låg där bakom och gömde sig. Med lite tid öppnade vinet upp sig och bjöd på en riktigt trevlig upplevelse, jag gissar Arnaud Ente's Meursault och F gissar Puligny, vi är båda inne på 2009 då vinet upplevs relativt varmt. Mikulski Meursault 2009 är det vi har fått i glasen, gott som tusan men behöver tid på rygg för att integrera fat och frukt. Ingen bild här heller dessvärre.


Efter intensivt matlagande och en bakfylla som började krypa sig på var det skönt att koppla av vid bordet med lite gott vin, både Mikulsin och Jose´ Michel gick finfint till den rökta ankan.

Cirka 60% Cabernet Sauvignon,
33% Merlot, 5% Cabernet Franc and 2% Petit Verdot.
2004 var även året de började omvandla slottet till biodynamiskodling

Till varmrätten tänkte jag och F bjuda på Pontet-Canet 2004 som vi fick hem för några dagar sedan. Till detta hade vi slängt ihop en gryta på Vigg skjuten av Ålänningen, samt smörkokt potatis och savoykål (som vi glömde). Vinet dekanterades en timme i förväg och ställdes i kylen för att plockas fram lagom till varmrätten, vi hällde stora "pours" i våra Bdx-glas, färgen var tät och intensivt rubinfärgad med viss granat i kanterna. På näsan kommer en rejäl skjuts med solmogna mörka bär, vägdamm, röda plommon och i bakgrunden ligger en massa ceder, tobak och tjära och lurar. Ett underbart lagom komplext vin och det är precis så här jag vill ha min Bordeaux, inte för modernt men inte bara brett och smuts heller för den delen. Det här var precis avvägt mellan skitigt traditionell och fruktig modern, tanninerna var för övrigt riktigt läckra.

Till dessert hade O kokat ihop fyra stycken underbara Crème Brûlée'er som skulle avnjutas med hallonsorbet gjord på enklast möjligaste sätt (mixade passerade hallon, sockerlag och flytande kväve) samt en halvbutelj Château d'Yquem 1996. Endast min andra flaska Yquem som jag sätter i mig, 95an provades förra våren när sötvinsmannen höll provning. Jag ska villigt erkänna att jag är inte så förtjust i söta viner eller fortifierade viner, Madeira är favoriten även det kan slinka med en och annan Colheita Port ibland. Men detta är ganska gott ändå måste jag säga, lite mindre ek och inte lika komplex som 95'an men fortfarande ett stort vin. Satt som en smäck till Crème Brûléen!

Efter maten hade Ålänningen styrt ihop lite kaffegodis bestående av chokladganache smaksatt med kaffe, samt O och jag hade gjort lite "mini-marshmallows". Till detta drack vi var sitt stadigt glas Armagnac från 1971, producenten har jag inget minne av...

55 % Pinot Noir, 30 % Chardonnay & 15 % Pinot Meunier
Cirka 20% reservvin från två tidigare årgångar som legat viss tid på ek

Avslutningsvis blev det fri dans och en flaska Boizel Brut Reserve NV, drack en av dessa flaskor för ett par veckor sedan och imponerades mycket för att vara ett vin i denna prisklassen (BS). Krämig, stor och flörtig, riktigt gott att bara bälja i sig i stora klunkar!

Framåt kvällen urartade fridansen i ett nummer av Queen - I Want to Break Free, med väl utarbetad koreografi för att överensstämma med videon.

Erik

Blandat blint; José Michel, Piuze, Lapierre, Nyetimber & Mascarello

Ålänningen har varit här och vi har genomlidit ytterligare en dekadent lördag (9/2) i vinets tecken, till lunch börjar vi med José Michel Pinot Meunier NV Brut, ett vin som vi följer fram till kvällen. 

Skönt krämig mousse med generös mogen frukt på näsan, i smaken kommer en seriösare stil fram med mycket mineralitet och vinet tar en stramare framtoning. Fruktansvärt bra PM, ser fram mot att testa deras Vintage-variant från 02 som ligger i kylskåpet. Köpt på monopolet. 

Till kvällen kommer Golfarn' över och vi gör hamburgare och okynnes-dricker en flaska Lisini Rosso di Montalcino 2010 till. Det här är så gott, okomplicerat och ärligt som ett vin kan bli, bjuder på både sura körbär och en släng torkade örter och te. Dricker bra nu i stora klunkar, men skulle klara ett eller två år i källaren för den som nu måste vänta. Köpt hos Stefan Töpler på BaroloBrunello.

Sen skickar Golfarn' fram det första blinda för kvällen, det är ett vin med lätt färgintensitet och en aromatisk näsa med mycket jordgubbar, hallon, grusiga mineraler och en snygg örtighet. Mycket att hitta både i doft och smak, jag får en liten alkohol-pust som gör att jag drar mig till svalt klimat med mycket sol, jag tänker genast på Calera Pinot Noir som jag drack för någon vecka sedan. Ålänningen gissar Cru Beaujolais, och får rätt som vanligt. I glasen har vi fått Marcel Lapierre Cuvée MMXI 2011. Underbart bra vin, och jag är mycket tacksam för att äntligen få dricka denna cuvée.    

Nästa vin kommer även det från Golfarn', dekanteras en halvtimme och hälls sedan i våra glas blint. Aromatisk näsa med mycket bakad citrus, vita blommor, gröna äpplen, lite åt fläderhållet och jag drar mig ganska snabbt till en seriös Sancerre eller Pouilly-Fumé. Silex slår mig, men det här känns inte lika aromatiskt men just då kan jag inte komma på något annat. Nu har även mannen med ölen ramlat in och likaså min bloggkollega F, gissningarna hos dem går mellan Chablis och Sancerre och vi landar alla lite olika tillslut. Patrik Piuze Terroir de Chablis 2011, ålänningen sliter sitt hår för att han inte plockar detta, hans absolut favorit i Chablis och Golfarn's med om man får tro till vad han har hemma. Magiskt vin, så bra för att vara generisk-Chablis, bästa på länge!  

Nu öppnar F en flaska bubbel, men hmm vad är det vi får i glasen? En mycket charmig och mogen doft  hoppar ut ur glaset; gula äpplen, nougat, mineral, en hint blå blommor och med mer mogna gula frukter. På paletten sticker syran iväg lite, fet munkänsla men fortfarande stramt och inte svulstigt, ett fokuserat vin. Gissningarna går från Egly-Ouriet NV till Roederer Vintage. Vi blir alla en smula förvånande när det visar sig vara Nyetimber 2007, engelskt alltså. Kul Fredrik! Men han är förlåten denna gång för det här är så satans bra, klockrent vin helt enkelt! Köpt på BBR i London. 

Vår bekant och före detta chef B.Morris ska släppa en mousserande Sauvignon Blanc på monopolet, så kvällen till ära öppnar vi en för att se vad den  kan bjuda på. Sauvignon Blanc på steroider är vad vi får,  så mycket Nya Zeeland Sauvignon som du vill gånger 100 plus bubblor! Kommer definitivt bli en storsäljare men det är verkligen inte upp i min gränd. 

Château Haut-Bages-Liberal 2006, helt okej Bordeaux som borde ligga till sig ett par år. Jag tyckte dock den kändes Merlot-dominerad och gissade St.Emilion, men inte då; 75% Cab S och 25% Merlot. Ingen bra kväll för mig när det gällde att gissa blint. 

Efter två "sådär" viner plockar jag fram det sista blinda på bordet, det blir som så många gånger förr Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo 2008. Som vanligt är det öppen, generöst, blåfruktigt med höga syror välpolerade tanniner, trevliga örter, hallon och violpastiller. Det gissas på Dolcetto och annat som jag inte minns nu, men ålänningen spikar med producent och allt efter lite hjälp. 

Vi avslutar med två finfina öl, De Troch Cuvée Chapeau en charmig Lambic med mycket brett och citrus och Oerbier från De Dolle, som hade fått några år på rygg och var väldigt vinös och trevlig nu. 

Erik

Edi Kante Vitovska 2009 & arga debattörer

Underbart liv i bloggosfären de senaste dagarna, upprörda människor roar verkligen mig. Jag tänker främst på diskussionen hos FV om de svenska vinhandlarna, som nu har urartat i ett kaos om Systembolagets vara eller icke vara, reklam för kött-dokumentärer och arga importörer. Jag tänker dock inte lägga mig in mer i debatten än vad jag redan har gjort utan lutar mig tillbaka och roat (dock aningen bekymrad, hur kan folk vara så arga?) läser inläggen samtidigt som jag sippar på Edi Kantes Vitovska 2009. Inspiration till köp kom, som så många gånger förr, från Ingvar.

Edi Kante Vitovska 2009 dekanteras en halvtimme och hälls sen i stora Nebbiolo/Pinot/Mascalese-glas. På näsan är det till en början lite knutet men efter ett tag kommer mycket citrus, vita blommor, en skönt stålig mineralitet och en släng av gröna äpplen. På paletten får jag ett vin som bjuder på den ultimata drickbarheten, med slank kropp, hög syra och en citron- och mineraldriven smak. Helt underbart drickvin att bälja i sig i stora klunkar! Min första Vitovska men definitivt inte den sista, köpt av Tom på atomwine.dk


Erik

mogen Brunello di Montalcino eller hur Poggi di Sotto tog hem matchen

Inspirerad av Barolistas projekt "In Search of Brunello di Montalcino's Soul" arrangerade jag en liten provning på samma tema eller kort och gott; mogen Brunello! Vinerna behöver nog ingen närmare presentation, men det blir klassiskt och bra årgångar med tre riktiga legender i slutet. 

Il Poggione Brunello di Montalcino Riserva 1988

I glaset får jag ett granatfärgat av medelintensitet på näsan kommer det först en ton av rostigt järn, lite blod, tjära som fortsätter med torkade röda bär, tobak, läder och en lätt mineralton. 

På paletten bjuder vinet på hög syra och små men bitska tanniner, det är stramt, elegant och lite knutet. Långt avslut men med mest tannin kvar i eftersmaken, knuten till en början men efter timmar i glaset öppnar den upp sig och blir fruktansvärt drick-trevlig. 

Biondi Santi Brunello di Montalcino, Il Greppo 1985

Granatfärgat med lätt intensitet, en lätt doft; mineral, apelsinskal, blod, torkade frukter, apelsinchoklad mycket jordgubbsfrukt i början, kommer fram en del otrevligt kakaopulver i bakgrunden som tar över. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, små tanniner men med bra grepp, medelstor kropp, det är mest tanniner kvar på paletten, borde druckits tidigare men håller ihop helt okej! 

Det här vinet serverade jag blint efter de två första, ingen prickar exakt men med lite samarbete är det några som är nära med gissningar på 96 och Barolo. 

Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato 1996

Återigen ett granatfärgat vin med relativt hög intensitet, på paletten är det mycket återhållsamt, jag får en del mineral, rosor, lite mognad, målarlåda, grus, svarta vinbär, mörkare bär än vad jag föredrar i ett vin som detta. Täta tanniner med mycket grepp, medellång eftersmak, vi har nog träffat den i tunnel-fas, stänger sig mer och mer. Kvällens besvikelse... Det saknar typicitet för druva och ursprung tyvärr, det som finns är tanninerna och den någorlunda slanka kroppen.  

Molinari - Cerbaiona Brunello di Montalcino 1990

Granatfärgat med mycket lätt intensitet, på näsan får jag apelsinblom, mineral, rödlätt frukt, frystorkade hallon, målarlåda så gott, i bakgrunden ligger olong-te och tjära och bjuder på ett stort djup. 

Hög syra på paletten, slankt men fokuserat, väldigt fina men greppiga tanniner, eftersmaken sitter i för alltid! Bra jävla Brunello!! En del mörkare frukt kommer fram efter tid i glaset, riktigt bra vin men tappar sitt ursprung lite genom för lång flasklagring, personligen hade jag druckit detta för ett par år sedan. 

Salvioni - La Cerbaiola Brunello di Montalcino 1993 

I glaset har vinet en rubinfärgad kärna med granatkant. Vidöppen näsa med hallon, körsbär, svart te, röda äpplen, blå blommor, apelsin, lite svarta oliver efter ett tag i glaset. 

På paletten bjuder vinet på hög syra, mycket kraft men fortfarande elegant, små greppiga tanniner med en hel del kraft här också, lite mörkare frukter i smaken men lika generöst och underbart gott. Riktigt lång eftersmak, elegant och torrt avslut som gör att man vill ha mer!

Poggio di Sotto Brunello di Montalcino Riserva 1995
Rubinfärgat  ganska tät kärna och med granatkant. Näsan är lite återhållsam men det finns mycket att hitta om man bara letar, tänk mineral, målarlåda, röda körsbär, rosor, salmiak, en hint tryffel, svart te, röda äpplen, varm asfalt, lite mynta, hallon, listan kan göras ännu längre och det här är essensen av Brunello! Klockren hög syra, slankt och väldigt fokuserat, underbara tanniner (bäst ikväll), eftersmaken sitter i hur länge du vill! 

Det här kan vara den bästa Brunello jag någonsin druckit, när den absoluta toppen är nådd ska man byta region då? Underbart vin med sådan charmfaktor utan att bjuda ut sig för mycket, bästa på länge!

Brunello, Brunello vad god du är! Över lag riktigt hög kvalitet och vinerna håller ihop bra, personligen skulle jag docka vilja dricka flera av dem yngre. Det är då jag får ut mest av min Brunello känner jag, Salvioni och Poggi di Sotto var på absolut topp och precis som jag vill ha dem. Il Poggione och Molinari hade jag gärna druckit för ett par år sedan, inte för att det gjorde ont nu i och för sig... Biondi Santi höll ihop men var på väg utför och Monprivato var inte helt kry och kanske hade tunnel-sjukan?

Erik